Ett sätt att supa bort en viktig del av sitt liv

Jag har suttit i tingsrätten halva dan i dag och lyssnat på en rättegång. Det handlade om de två grabbarna som rånade och misshandlade Nisse. Det märkliga är att man såhär efteråt är mest bekymrad för att de två unga gärningsmännen mer eller mindre tycks ha förstört sina liv - på en enda alkoholindränkt kväll/natt.
Det handlar alltså om två killar, 17 och 18 år, från Västjämtland, som åkt in till stan för att festa med kompisar. På väg in till stan och framkomna till förfest respektive fest har den ene tryckt i sig tio starköl och en flaska dessertvin, den andre minst en halv flaska 70-procentig absint. Varpå de - försedda med varsin teleskopbatong - gick ut från festen på Körfältet och i tur och ordning rånade två yngre killar på deras mobiltelefoner, rånade och misshandlade Nisse samt gjorde sig skyldiga till olaga hot mot och skadegörelse på en taxichaufför respektive -bil. (Eller, om man ska vara helt korrekt, är misstänkta för de här brotten. I Sverige är man inte skyldig förrän man dömts för brott.)
Tidigare inga noteringar i belastningsregistret, båda går i gymnasiet och verkar tämligen normala. Inte Guds bästa barn, antagligen, men heller inga problembarn direkt. Ganska vanliga killar. Man kan förstås invända att riktigt riktig kan man inte vara om man går ut och begår tre olika ganska grova brott under loppet av flera timmar. En dum grej kan nästan vem som helst göra, men en hel räcka? Man kan också ha åsikter om att den ene av killarna ungefär en vecka efter den famösa fredagsnatten på Körfältet drack sig så full att han ramlade och skadade sig så till den grad i ryggen, att han nu är stelopererad. Det kanske tyder på att killen har alkoholproblem av nåt slag. Det var i alla fall det intryck jag fick; det här är killar som funkar ganska normalt till vardags, men som har uppenbara problem med att sätta gränser för sitt eget drickande, och som absolut borde avhålla sig från att dricka med tanke på hur det kan gå när de dricker. De borde alltså få någon sorts vård eller hjälp för att lära sig hantera eller avstå från alkohol.
Men om jag förstod saken rätt så har Åre kommuns socialförvaltning omöjliggjort det alternativet. Som jag förstod det finns det tre steg i bestraffning av brottslingar i den här åldern:
- ungdomstjänst, alltså oavlönat samhällsnyttigt arbete
- ungdomsvård, där det krävs en behandlingsplan för att tingsrätten ska kunna döma till det
- sluten ungdomsvård, vilket är samma sak som fängelse fast för unga
Socialförvaltningen i Åre har inte presenterat någon behandlingsplan. Och såväl åklagare som försvarare tyckte att ungdomstjänst var ett för lindrigt straff för såpass grova brott. Återstår alltså sluten ungdomsvård. Åklagaren gjorde klart att brotten, om de åtalade varit över 21 år, hade ett straffvärde på minst två års fängelse. Med den "ungdomsrabatt" som rättsväsendet tillämpar skulle det innebära nånstans mellan ett och ett och ett halvt år för de här killarna - åtminstone för den äldre av dem.
Och enligt Nisses målsägandebiträde så är den tjänstgörande tingsrättens ordförande inte snäll i sin bedömning. Därför blir det väldigt intressant att se vad rätten kommer fram till. Dom faller inom kort. Det som stod tämligen klart efter rättegången var att de båda faktiskt är skyldiga till det de åtalats för, även om försvaret ifrågasatte en del av brottsrubriceringen. De är bundna till rånen eftersom mobiltelefoner och nycklar anträffats på dem, samtliga målsägande verkade trovärdiga, Nisses skador är dokumenterade och så vidare.
Det kan inte vara nån höjdare att för en tidigare ostraffad, ung människa bli inlåst i x antal månader på en anstalt i Syd- eller Mellansverige. Ingen av dem lär heller bli en särskilt mycket bättre människa av det.
En höjdare vore det däremot om alla samhällskunskapslärare höll koll på den här typen av brottmålsrättegångar och tog med sig alla killar i högstadie- och gymnasieålder på studiebesök i tingsrätten till just sånt här. Att höra åklagaren förklara straffsatser skulle nog få de flesta att tänka en smula. Och att höra domen, när den kommer, borde få åtskilliga unga killar att fråga sig hur coolt det är att dricka sig redlös.

Fylleri

Här sitter jag och fyller år. Det går bra att gratulera mig via kommentarfunktionen.
Det var bättre förr. Typ för två år sen...

Kallt

I morse när jag vaknade låg det snö på marken. En månad för tidigt minst för den första snön. Dessutom tycks hela Sverige "fira" att det är ett år sen alliansregeringen tillträdde. Det blåser jävligt kallt.

Överlevnadsstrategier

"Jag har just stekt min första igelkott."
Så mailade nån till Karlavagnen i kväll, och berättade att han - för jag är övertygad om att det var en han - födde upp igelkottar i sitt gamla hönshus, samt att det smakade gott och var mört och så.
Själv skulle jag nog inte så gärna äta igelkott. Eller råtta. Eller katt. Och skulle jag ha fött upp nånting den här säsongen skulle det väl ha varit ekorrar - det har varit extremt mycket ekorrar här i trakten i år. De flesta levande, springande och klättrande på gator, gårdar och i träd, och några döda, på gator och vägar, ihjälkörda.
Igelkottaskinn kan man ju använda att lappa byxor med, enligt visan. Men ekorrskinn, gråverk tror jag att det heter, kan man ju göra riktiga pälsar av. Fast äta ekorrkött - det vete fan.
Men jag är väl snart där. A-kassedagarna är på upphällningen, och den nya sysselsättningsgarantin som träder i kraft den 1 oktober vet åtminstone inte min arbetsförmedlingshandläggare riktigt hur den ska fungera. Man ska beredas plats nånstans, men bara hos privata arbetsgivare. Inte inom den offentliga sektorn, där det verkligen behövs folk. Det jag kan hoppas på är alltså att få sitta och scanna in handlingar, sitta och sälja prenumerationer på Svenska Dagbladet eller syssla med nåt annat lika samhällsnyttigt.
Som arbetssökande blir man varse hur ohyggligt nära den amerikanska arbetsmarknaden vi redan är. En mycket stor del av de jobb som erbjuds är långt ifrån heltidstjänster. Kolla här, leta på jobb som är lite sådär allmänna, utan specifika krav på utbildning. Om du inte visste det kan jag alltså meddela att vi redan är där, vi som inte har en trygg heltidsanställning; vi ska ha minst 2-3 jobb och flytta till en uttjänt husvagn för att överleva.
Jag betackar mig.
Såna som jag, med IQ en bit över hundra och med högskoleutbildning, vi förväntas bli entreprenörer och skapa våra egna jobb, och gärna också några andras. Tillexempel städerskors, till hushållsnära tjänster. Och så ska vi tycka att höjden av lycka är att äga våra bostäder och en massa skit. Och sträva efter att köpa mer skit. Och för att kunna göra det ska vi dumpa priserna i vår bransch och anställa folk som inte är med i facket och så.
Jag passar inte in i den mallen. Jag håller just på att sortera ut all skit jag lagt mig till med genom åren, och jag har inte den minsta lust att uppamma nån entreprenörsanda.
Jag vill ha ett vanligt jobb. Ett heltidsjobb. Med en lön en bit över a-kassenivån. Och jag skulle göra de flesta jobb bättre än de flesta. Men får jag nåt?
Nä, det blir nog fan till att flytta ut i nån uttjänt husvagn och leva på ekorrkött. Eller dö.

Grattis, alla helnyktra EU-förespråkare!

Och förstås alla andra som glatt röstade in oss i EU trots att ni tycker att den svenska, tidigare restriktiva alkoholpolitiken, var bra. I dag kom ett besked som tycks ha överraskat alla utom mig - att Sverige inte kan hindra folk från att importera alkohol. Hur jävla blåögd får man vara?
Nu återstår bara att se hur regeringen tänker bygga upp hela den kontrollapparat som krävs för att dom ska få in alkoholskatter och för att säkerställa att inte underåriga lånar morsans identitet när dom handlar på nätet. Hur det ska finansieras kan jag däremot gissa: Det finns bergis några fattigpensionärer att klämma några kronor till ur. Och med tanke på hur jävla många pensionärerna börjar bli blir det nog inga problem.
För övrigt skiner solen så inihelvete här i dessa dagar. Hägg och syren blommar samtidigt, liksom för övrigt mina nyutslagna tulpaner i rabatten utanför porten. Jag ägnar en stor del av dagarna åt att hitta soliga men blåsiga platser att sitta och läsa deckare på. Det är inte lätt.
Och så har jag förstått att införandet av nationaldagen som helgdag har givit ungdomarna ytterligare en självklar festdag. Blivande studenter framförallt, men även merparten av övriga ungdomar, är ute och super till i det ljuvliga vädret. Med eller utan direktimporterad dryck.

När det kommer till att spendera

Man orkar inte gå omkring och vara förbannad jämt. I varje fall inte jag. För att behålla de rester av psykisk hälsa jag fortfarande har kvar stänger jag av mer och mer. Jag sappar över till Kunskapskanalen när Anders Borg eller Jan Björklund dyker upp i nyhetssändningarna och går ut och röker när dom rapporterar från palestinskt territorium. Jag läser byline i lokaltidningen först och själva artikeln bara om den är skriven av en reporter som kan skriva. Det blir färre och färre artiklar att läsa, kan jag meddela. Och när jag kommer till sporten bläddrar jag fram sex sidor för att slippa se eländet.
Konsekevensen blir att jag får mindre och mindre av vettigt input från massmediavärlden - jag missar säkert en massa viktig information också, men hellre det än att bli galen av all idioti och ytlighet. Under ytan ligger en fetstor vrede över tingens tillstånd och pyr, och så småningom lär jag väl brisera. Men än så länge håller jag mig hyfsat lugn.
Fast det finns småsaker som jag studsar av, och som jag inte kan värja mig emot, eftersom dom dyker upp precis överallt; i alla medier, bland alla journalister, bland mina barn och kamrater - ja, som sagt, överallt. Det handlar förstås om språket. Jag är född språkpolis och tänker inte bli nåt annat på ålderns höst heller.
Jag har inget emot att språket utvecklas och förändras, men jag tycker inte om när vi importerar anglosaxiska ord och uttryck och använder dem på fel sätt. Just nu är det ett uttryck och ett ord jag reagerar überkänsligt på:
"När det kommer till" och "spendera". "When it comes to" och "spend", alltså. Direktöversatt.
"När det kommer till kritan" är ett helt okej uttryck, tycker jag. Men inte "När det kommer till musiksmak" eller "När det kommer till pengar". Då heter det exempelvis "Vad gäller musiksmak" eller "När det handlar om pengar". Det går nästan alltid att formulera om en mening så att den blir smidigare och mer lättläst och begriplig. Och språkligt korrekt.
"Spendera" handlar enligt SAOL enbart om frikostighet och slösaktighet. "Att ha spenderbyxorna på" är ett talande uttryck. Om jag skulle ge mig till att spendera tid med mina barn skulle jag alltså slösa med tiden, underförstått använda den till något oviktigt. Därför tillbringar jag tid med mina barn, alternativt ägnar tid åt mina barn, alternativt är tillsammans med mina barn. Det skulle aldrig falla mig in att "spendera" tid på något jag tycker är viktigt eller intressant.
Varför jag retar mig på just de här orden? I det första fallet blir användandet ofta att min läsförståelse blir lidande - det är ett otympligt uttryck och jag får ofta ta om för att få ordning på hela meningen. I det andra fallet hävdar jag att "spendera" inte betyder det alla tycks tro att det betyder. Och när ord används på det sättet mister språket sin viktigaste uppgift; att göra det möjligt för oss människor att kommunicera med varandra och förstå varandra.

Effektivt polisarbete?

Det här tycker jag är lite intressant:

"Av 498 händelser definierade som terrordåd förra året var ett (1) utfört av islamister. Det visar en utredning om förra årets terrordåd och hot som presenterats av EUs centrala polismyndighet Europol. Den största hotbilden kom från franska, spanska och brittiska separatiströrelser. Organisationer som stod för drygt 420 terrordåd och låg bakom alla med dödlig utgång.
Polismyndigheternas terrorbekämpning var dock i hög grad fokuserad på just islamister. I Spanien, som utsattes för 136 separatistattacker förra året och noll islamistiska, arresterades dubbelt så många personer för samröre med islamistiska terrororganisationer, jämfört med separatistiska.
Europol definierar terror som allvarliga politiskt motiverade våldsdåd och hot. Rapporten kan läsas i sin helhet på Europols hemsida."

Det är en notis ur tidningen tromb, som damp ner i mitt brevinkast härförleden. Det är en tidning som ges ut av Nätverket Tromb, en ideell förening med syfte att stimulera till samhällsdebatt och engagemang bland unga. Man ska kanske ta det som en komplimang att dom skickade den till mig? Eller avses enbart den mentala åldern?
Vad gäller terroristbekämpning tycker jag kommentarer i övrigt är överflödiga. Verkligheten talar för sig själv.

Att förändra världen

Den förstfödde, Nisse, är inne på upploppet nu - ett par veckor kvar bara, av hans folkhögskolekurs Att förändra världen, på Kvarnby folkhögskola i Malmö. Enligt uppgift har det varit en kanonbra kurs, värd alla uppoffringar (inklusive att bo inneboende hos den psykiskt inte helt friska Jessica, som måste ha minst tre radioapparater i trerummaren påslagna på Rix FM tjugofyra timmar om dygnet för att känna sig någotsånär trygg och inte få panikångest), och också en kurs som givit kunskap för livet. Att förändra världen är, som namnet antyder, inget som är avklarat i och med kursavslutningen. Snarare tvärtom. Det är efter kursen förändringen börjar - med föreläsningar om Venezuela (där dom varit på studiebesök i en månad) i hemtrakterna till att börja med.
Under det här läsåret har jag funderat rätt mycket på det där uttrycket - Att förändra världen.
Jag har till exempel funderat på i vilken utsträckning, och hur, jag själv har förändrat världen. Självklart har varje människa som levat i någon mån förändrat världen. Själv röstar jag nog för att den största förändring jag bidragit med är de tre barnen - ganska lyckade exemplar, om jag får säga det själv. Om jag har förmedlat till dem det mesta av vad jag tycker är viktigt här i livet - vilket jag tror att jag har - så har jag ju liksom trefaldigat den livsinställningen.
Antagligen har jag väl gjort en del avtryck hos dagisbarn jag haft, kamrater och bekanta, grannar och LT-läsare också. Men det blir ju mer ytligt och delvis. Sina barn har man möjlighet att påverka mycket mer kompakt liksom. Och är dom kloka, som mina, så köper dom inte allt alldeles oreflekterat. Dom tänker själva, och tar till sig det vettiga. Tror jag. Eller hoppas jag. Och så jobbar dom vidare i den riktningen, var och en på sitt sätt. Man kunde ju bara önska att alla barn tänkte själva, och inte bara ärvde sina föräldrars sätt att leva helt oreflekterat. Vore det så skulle världen faktiskt ganska snabbt kunna bli en smula bättre. Så - kan man få önska lite mer kritiskt tänkande, så där i största allmänhet?

Representativ demokrati?

Jag var och lyssnade på Lars Ohly i går kväll, på ett öppet och förhållandevis välbesökt möte som arrangerades av vänsterns partidistrikt här i Jämtland.
Han är duktig på att prata, Ohly, när han får prata sådär en halvtimme oavbruten. Han kan på ett pedagogiskt sätt, med exempel som vi alla kan känna igen oss i, förklara varför den borgerliga skolpolitiken, ekonomipolitiken eller åldringspolitiken är åt helvete. Det partiprogram han presenterar borde tilltala åtminstone sådär tjugo procent av den röstberättigade befolkningen. För jag tror att det finns ungefär så många som faktiskt har nån sorts solidaritetstänkande och rättvisepatos i ryggmärgen. Som tycker att välfärd är nåt som alla har rätt att ta del av här i Sverige, och som tycker att vi har vissa skyldigheter mot dem som inte har det lika bra som vi.
Ändå pendlar vänsterns väljarsiffror i diverse barometrar oftast runt femprocentsstrecket. Varför? Delvis kanske det är mediernas fel. När ett bra, pedagogiskt svar på en lagom korkad fråga klipps ner från två minuter till tjugotre sekunder blir det inte särskilt tydligt och enkelt att förstå. Och kanske är de extra kilona runt magen efter rökstoppet till förfång - man måste se tevemässig ut för att ha en chans i politiken i dag - och framförallt är vänsterpartiet kanske ett litet mariginellt oppositionsparti som inte har tillräckligt galna idéer för att väcka mediernas intresse, men ändå.
När skolan i Ope eller Backe är hotad går folk man ur huse för att protestera, liksom när det planeras en vindkraftspark i orörd fjällnatur i Västjämtland. Men när det handlar om nåt så diffust som att vi säljer ut sjukvård och skolor till privata intressen, när komvux läggs ner eller när det handlar om nåt så långväga som att vi ska låta tjänstemän i Bryssel bestämma över vår vardag - då greppar vi det inte och upprörs inte såpass att vi ens bryr oss om att ta reda på hur det faktiskt skulle påverka oss i vår vardag. Det är lätt att förstå att dottern får två timmar längre skoldag när hon tvingas åka buss till en annan skola, och det är lätt att föreställa sig att ens islandshästföretag får problem att locka holländska turister till turridning i en natur som inte längre är orörd utan bemängd med hundratals höga vindkraftstorn, men de mer strukturella förändringar som inte direkt och konkret förändrar ens egen vardag klarar man inte av att ta till sig. Om min mamma är sextionio år och förhållandevis frisk bryr jag mig inte om åldringsvårdsfrågor. Är hon åttifem och senil, och jag själv måste ta konsekvenserna av vanvård och nedskärningar är det min hjärtefråga. Vi är få som orkar lyfta blicken högre över horisonten än så.
Och då undrar man ju om det är så himla smart, det demokratiska system vi har. Som det ser ut i dag är vänsterpartipolitik i praktiken lika mycket en utopi, en ogenomförbar vision, en ouppnåelig dröm, som det syndikalistiska samhälle jag länge engagerade mig för, och i grunden fortfarande sympatiserar med.
Jag har en tid faktiskt allvarligt funderat på att engagera mig partipolitiskt, för första gången i mitt liv på allvar. Men det känns som att själva systemet och den tid vi lever i gör det ganska meningslöst. Samtidigt som det - kanske för första gången i den moderna historien - verkar växa fram en vänsterpolitik som har väldigt mycket gemensamt med mina gamla syndikalistiska ideal i Sydamerika, och kanske framförallt i Venezuela med sina kommunala råd och stormöten, går hela mänskligheten i min närmiljö mot det rakt motsatta. The Arks artondeplats i Eurovision Song Contest engagerar mer än att ditt sjukhus i morgon kan ägas av ett vinstdrivande företag som ägs av en liten klick människor som aldrig satt sin fot på en akutmottagning, än mindre vet hur just ditt sjukhus ser ut eller vilka behov av sjukvård folk i ditt bostadsområde har.
Om världen är så jävla galen tror jag att jag tar mig friheten att behålla mina gamla ideal: den som berörs av ett beslut ska ha rätt att delta i beslutsfattandet, och produktionsmedlen ska ägas av alla och förvaltas av dem som producerar. Jag tror helt enkelt att jag vet bättre hur arbetslöshetspolitik ska bedrivas än vad Fredrik och Maud gör, och jag tror min hälsocentral skulle fungera bättre om den drevs av mina distriktssköterskor och -läkare än om Stefan Persson och Maths O Sundqvist köper upp den.
En helt annan sak är att det är svårt att leva i en galen värld. Hur gör man för att inte underlätta för högerkrafterna och lösa sin akuta livssituation på sitt eget, privata sätt, när man inser att skälet till problemet är strukturellt och inte privat? Hur mycket misär är jag beredd att stå ut med för att visa vilka konsekvenser högerpolitiken får? Har martyrskap nåt värde utanför vissa islamistiska sekter i vår tid? Hur solidarisk är jag beredd att vara med andra arbetslösa, som lever i en mer utsatt situation än jag?

Varför går hela västvärlden åt höger?

Höger vann över vänster även i Frankrike. Tidigare har exempelvis Sverige och Finland drabbats av liknande valresultat. Varför? Är det ett bevis på snedfördelningen på klotet, att västvärlden lever som om det fanns 3-4 jordklot? Att folk har det för bra, helt enkelt?
För mig är det logiskt att man röstar som i Venezuela om det hålls fria och demokratiska val. Trots att medierna är höger väljer folk som inte har det så bra att rösta på nån som dom hoppas ska förändra deras tillvaro till det bättre. Men hos oss i de här trakterna är välfärden så påfallande att vi kostar på oss att skita i solidaritet med dem som har det sämre. Här är det viktigare att kasta ut invandrare och få en tusenlapp mer i plånboken varje månad. Typ.
Jag har börjat grubbla mer och mer på vilka som är "vanligt folk" och vad dom har för standard. Det är till exempel påfallande många som uppenbarligen har råd med förhållandevis nya och bensinslukande bilar. Det räcker med att ta en promenad i valfritt bostadsområde för att konstatera det. Själv har jag som ensamstående aldrig ansett mig ha råd med bil överhuvudtaget. Kan nån berätta för mig hur "vanligt folk" lever och tänker? I min vänkrets tror jag inte det finns nån som har det särskilt fett, och få som röstar på nånting till höger om socialdemokraterna. Har jag missat nåt?

Första maj

Visst var vi fler än vanligt som samlades på Stortorget i snålblåsten för att fira första maj tillsammans; gå i demonstrationståg, lyssna till en lite för långrandig huvudtalare och sjunga Internationalen. Men jag hade faktiskt väntat mig betydligt bättre uppslutning. Dels för att vi har den regering vi har, dels för att syndikalisterna och vänsterpartisterna lyckats enas om en gemensam manifestation. Fast folk tycker tydligen det är viktigare att måla trädgårdsmöbler och sätta potatis, eller vad det nu är dom sysslat med. Jag begriper inte den prioriteringen. Och jag har alltid släpat med mig barnen på de alltid lika snålblåsiga och kallgriniga tillställningarna som förstamajfirandet i Östersund är. Dom ska förbanne mig veta att det är en tradition som man inte överger. Man sätter på sig långkalsonger och täckjacka, och så går man i tåget. Basta!
Förutom Internationalen brukar en annan låt dyka upp i mitt huvud den här dagen. Den är lika aktuell nu som när den skrevs, och textförfattare är - förstås - Tage Danielsson:

Svara du med röda stjärnan på din vårkavaj
alla tåg som går mot lyckans land på första maj
- svara på en fråga från en vän som tappat tron
När är dom framme vid sin slutstation?

Var blev ni av, ljuva drömmar om en rimligare jord
ett nytt sätt att leva? Var det bara tomma ord?
Var är dom nu, dom som påstod att dom hade alla svar
men svek alla oss och valde makten? Dom är kvar.

Frihetens gudinna står på vakt i New Yorks hamn
Om du har en dollar får du rum i hennes famn
Hon som hade fred och frihet som sitt stolta mål
- så synd att hennes huvud var ett hål!

Var blev ni av, ljuva drömmar om en rimligare värld?
Hon hjälper förtrycket med att låna det sitt svärd
Var är dom nu, alla löss från barbariets dunkla natt?
Fascismens korpraler? Jo, dom sitter där dom satt

Vi som satts att leva i besvikelsens epok
- ja vad gör vi nu? Vad ska vi tala på för språk?
Ett sätt är att även om det blåser lite kallt,
tro på det vi trodde på - trots allt!

Var blev ni av, ljuva drömmar om en rimligare jord?
Ett nytt sätt att leva? Var det bara tomma ord?
Var är han nu, våra frihetsdrömmars junker Morgonröd?
Han rör ju på sig, så han är nog inte riktigt död....

Det föredömliga landet i väster

Dom har ingen kärnkraft och dom är inte med i EU. Och dom har som första västland erkänt den nya palestinska regeringen (om jag inte helt har missuppfattat informationen).
Man borde söka asyl i Norge av politiska skäl.

Sommartid

I dag gick vi över till sommartid i Sverige. Det medför att solen tittar in genom gliporna i persiennen och bländar mig så jag vaknar en timme senare om morgnarna, att den dyker upp på min balkong en timme senare mitt på dagen och att den lyser en timme längre på balkongen om kvällen. Det där sista är bra; i dag firade jag och Signe den lyckliga tilldragelsen med att äta middag på balkongen. Fantastiskt att det är tillräckligt varmt för att sitta där utan ytterkläder och utan att maten kallnar innan man ätit upp den - halv sex på kvällen den 25 mars!

Jag har också börjat förbereda sommarsäsongen på balkongen - trettio tussar med lobeliaplant, hälften blå och hälften rosa, frodas i jiffypots i vardagsrumsfönstret. Förhoppningsvis kommer de att överleva, växa till och bli lagom stora tills det är dags att sätta ut dem i balkonglådorna.

Ordförande Persson

Jag såg första avsnittet av Erik Fichtelius serie om Göran Persson i kväll. Jag förstår att Figge tyckte det var värt att bli av med jobbet för att få göra ett sånt knäck.
Det är förvisso trevligt att få sina fördomar bekräftade. Men det är också skrämmande att Sverige så länge har legat i händerna på en sån person. Själv har jag aldrig träffat på nån i verkliga livet som varit så självgod, så övertygad om sin egen förträfflighet, så övervärderat sin egen betydelse och så totalt dissat de flesta i sin omgivning. Nivea eller HSB spelar ingen roll; fet och dryg och egenmäktig. Har nån i Partiet kommit på tanken att låta honom genomgå en större eller mindre sinnesundersökning? Det skulle vara intressant i alla fall att få höra en erfaren psykologs utlåtande...
Alldeles oavsett hur Mona Sahlin sköter sitt jobb kommer hon aldrig att kunna göra det sämre än den där tokfan!

Snart är det din tur!

Så stod det med feta, vita bokstäver mot mörkt lila botten på en broschyr som damp ner i brevlådan häromsistens. Det handlar om övergång till digitaltevesändningar. Fast så tolkar ju inte vi det, jag och mina barn.
Jag klippte av den där framsidan och sparde den. Väldigt användbar text, tänkte jag, i alla möjliga sammanhang.
Till min glädje har mina barn ärvt min sorts sinne för humor. Så Signe kopplade genast ihop Snart är det din tur! med en annan fin text jag haft sittande på väggen ett par år. Det är en annons jag klippt ur lokaltidningen, med en helt fantastiskt fantasieggande text - i all sin enkelhet:
"Dags att beställa gravsten för uppsättning i höst. Vi ritar din personliga gravsten medan du väntar."
Och visst klistrade jag fast den lilla annonsen på den stora broschyrtexten. Budskapet får mig att fnissa i genomsnitt var tredje gång jag går förbi. Framförallt fascineras jag fortfarande av den lilla annonsen. Hur tänkte dom som formulerade den? Jag associerar i vart fall till Dödens väntrum; man känner liksom på sig att det snart är dags att lämna in, går dit och sätter sig och väntar, och under tiden ritar dom en PERSONLIG gravsten som man hinner se och godkänna innan tiden runnit ut. Var det meningen att nån skulle uppfatta annonsen annorlunda, tro?

Veckans höjdpunkt...

Klockan åtta, fredag kväll, sänds Så ska det låta i Svt 1. Det är något jag ser fram emot. Typ veckans höjdpunkt. Då sprättar jag veckans vinpava eller treliterslåda, brer ut mig bekvämt i soffan och koncentrerar mig en hel timme på teve. Det är bra underhållning, helt enkelt. Och att jag ser fram emot det säger väl en del om mitt liv. Det är rätt meningslöst. Det får mig osökt att tänka på Tage Danielssons Hur en skönhets dag förflyter:
Jag vaknar vid nio och dricker mitt te,
sen gör jag makeup till dess klockan är tre.
Så sminkar jag av mig till framemot nio,
tar på mig min nattkräm och somnar vid tio.
Själv vaknar jag nån gång mellan åtta och tio, oavsett hur länge jag varit vaken kvällen innan. Ett klart ålderstecken. Jag försöker inte ens somna om. Slår igång kaffebryggaren, hämtar upp tidningen från dörrmattan, går på toa, läser tidningen och dricker mitt kaffe, delvis sittande i sängen, delvis på balkongen med dagens första cigg.
Sen slår jag på datorn och kollar mailen och Funky fresh innan jag hemfaller åt några timmars meningslöst spelande på Gamehouse.
När posten dunsar in genom brevinkastet kollar jag den, och sen händer det att jag uträttar nånting, typ plockar i och ur diskmaskinen, tömmer kattlådan eller fyller på kattmat, fyller i några blanketter som måste fyllas i eller så, och sen hamnar jag ofta vid datorn med samma jävla hjärndödspel igen.
Framåt fyra börjar jag bli lite hungrig och tar nån macka eller så. Sen försöker jag få tiden att gå genom att spela idiotspel på datorn, gå och handla, ta fram stickningen eller så, tills jag slår på teven och kollar på nyheterna vid sexsnåret, och därefter Gokväll... Ibland är jag tillräckligt hungrig för att laga mat och äta vid teven då. Det är dagens höjdpunkt typ, alla dagar utom fredag då.
Ja, så finns det ju Kunskapskanalen. För annars är det bara Plus som är nåt att se, på måndagar. Ibland är det nåt möte på kvällen, och det ger ju en viss mening åt just den dan. Annars får jag ta till omläsning av nån bok jag står ut med, eller att försöka intressera mig för någon form av faktaprogram i någon av Svt:s kanaler, tills jag avslutar dagen med mer drygspel på datorn.
Så kul är mitt liv. Ärligt talat skulle jag inte ha nåt emot att dö. Bara sådär. För jag kan inte se att det är nån direkt mening med att leva såhär.

Jag gillar tvättstugan

I lokaltidningen, på diversesidan Solsidan, den med små roliga historier, horoskop och sånt, fanns häromdan en notis om att tidningen Hem & Hyra granskat svenskarnas tvättvanor. Inte helt oväntat framkommer det att tvättstugan är en källa till konflikter. Hot, stölder och fysiska konflikter är vanliga, uppges det. Den vanligaste källan till konflikt är bristande respekt för andras tvätt- och torktider och dålig städning. 21 procent av de tillfrågade uppger kvarglömt ludd i torktumlaren som skäl till bråket. 48 procent uppger att de skulle föredra att ha egen tvättmaskin och tvätta i bostaden.
Själv tycker jag det är kanon att ha tvättstuga i källaren. Dels bor jag i en bra bostadsrättsförening, med nyrenoverad tvättstuga med två rejäla tvättmaskiner, tumlare och torkskåp. Dels bor jag i trappuppgången där såväl tvättstuga som grovtvättstuga finns. Jag behöver alltså bara gå två halvtrappor ner för att tvätta. Och så tycker jag det är oerhört praktiskt att ha tvättstuga, förutom att jag slipper betala den el maskinerna drar.
När jag bodde ihop med mina barn och deras far hade vi tvättmaskin i lägenheten. När barnen var mindre gick den ju för jämnan, men oavsett hur ofta eller sällan man tvättade hängde det alltid tvätt i badrummet, och ofta även på andra ställen i lägenheten. Man blev liksom aldrig färdig med tvätten.
Har man bara tvättstugan att tvätta i får man allt gjort på en gång - tvättat, torkat, ihopvikt och klart att stoppa i skåp och lådor. Det känns oerhört skönt.
Dessutom tillhör jag den mikroskopiska minoritet av befolkningen som tycker det är kul att rensa ludd ur torktumlare. Jag brukar tänka på Jonas Gardell när jag gör det; han har framfört nåt om just dessa torktumlarluddskonflikter.
Jag tar med mig en grillpinne till tvättstugan. Med den kommer man åt det mest envisa ludd. Jag är så ambitiös att en av mina före detta grannar saknar mig på den gamla adressen just av det här skälet - torktumlaren därborta är mycket luddigare sen jag flyttade.
Jag har ytterligare en sån här suspekt böjelse också - jag gillar att rensa avlopp. Att skruva isär vattenlås och pilla ur tjocka hårbollar skänker en oerhörd tillfredsställelse. Jag skulle göra det mycket oftare om bara vattenlåsen var en smula mer stabila och lätta att få att hålla tätt efter att man tagit isär dem.
Borde jag kanske söka psykiatrisk hjälp?

Sydamerika och barnen

Nisse är just nu på väg till Venezuela. Han åker tillsammans med sina kamrater i folkhögskolekursen Att förändra världen, och det är alltså en studieresa. Alla som går kursen är aktiva i Ung Vänster, och de åker till Venezuela för att på ort och ställe lära sig mer om Chávez och hans sätt att praktisera socialism, och för att ta reda på vad folk i allmänhet, såväl anhängare till Chávez som oppositionella, tycker om det hela. Fyra veckor ska de vara där.
Visst är vi en smula avundsjuka, vi som inte får hänga med. Och som morsa är man såklart orolig. Jag är alltid orolig när något av mina barn befinner sig på resa utan mig. Det är liksom mindre outhärdligt att flygplanet störtar om jag också är med. Det är trevligare att dö tillsammans. Och om ens barn blir överfallna i främmande land så vill man vara där. Så är det bara, och så kommer det att fortsätta vara även när Nisse är 50 och jag 80. Jag vet att Nisse klarar sig utmärkt utan mig, men de här känslorna har inget med rationellt tänkande att göra. Jag vet bara att jag inte kommer att känna mig helt lugn innan han är tillbaka i Sverige.
För sju och ett halvt år sen, sommaren 1999, var det Herman som åkte till Sydamerika. Som en av fyra elvaåringar från Östersund åkte han på ett fyraveckorsläger till Brasilien i CISV:s regi. Under de fyra veckorna fick han inte ha någon kontakt med oss föräldrar, annat än via brev. Inte ringa, inte maila. Det var tuffare för mig än för honom. Det som var tufft för honom var möjligen hettan, men framförallt maten, som han ansåg var oätlig. Jag vet inte vad han levde på, men jag tror att läsk och konstigt godis utgjorde nån sorts basföda. Han hade i alla fall gått ner minst fem kilo och såg ut som en koncentrationslägersfånge när vi hämtade honom ute på flygplatsen när han kom hem. Då hade han dessutom inte sovit på ett dygn - den tid resan tog.
Jag kommer ihåg att han längtade efter Oboy och pasta när han kom hem. Han åt och drack, och sen fick han sova några timmar innan jag tog med honom ner på stan och Yran. Vi satt i Sibyllakioskens servering och såg E-Type på Stortorgsscenen, det minns jag tydligt.
Och jag vet också att vistelsen i Brasilien lämnade spår hos Herman. Det var framförallt de enorma klassklyftorna han reagerade på. Två helger fick han bo i familjer i Brasilien, överklassfamiljer med betjänter - eller slavar, som Herman uttryckte det - och lyxlägenheter med förgyllda kranar och allt. Och när han tillsammans med familjerna gjorde utflykter i Sao Paolo kunde han inte undgå att se "de andra". Lodisarna, enligt Herman. Folk som inte hade det fullt så bra. Jag kan bara gissa vilket intryck det gjorde på elvaåringen.
Med Nisse är det förstås annorlunda. Han är inte lika oskuldsfull som Herman var. Han vet väldigt mycket mer om det land och den kultur han kommer till, och klyftorna är förhoppningsvis inte lika stora i Venezuela nu som i Brasilien då. Men jag hoppas att den här resan blir lika lärorik och lämnar lika djupa spår som Hermans resa 1999. Och jag hoppas att han hittar mer ätlig mat än vad Herman gjorde. Men jag vet att Nisse kommer att längta lika mycket efter mjölk som Herman gjorde efter Oboy.

Vinter är bättre

Förvisso finns det baksidor med vintern, i synnerhet om man inte har respekt för snöföre, vare sig det är i trafiken eller i slalombackarna. Men för mig är vintern en klart mindre dålig årstid än hösten. Det har sannolikt med ljuset att göra, och ljuset har i sin tur med serotoninbalansen i hjärnan att göra.
För med snön kommer ljuset - det har varit väldigt påtagligt just den här säsongen. En kort period av snö i oktober (ovanligt tidigt) följdes av en ovanligt lång november. Och jag blir väldigt låg av november.
Först strax före jul kom några flingor snö, men de tinade snabbt bort. Natten mot nyårsafton kom den mer varaktiga vintern. För sen dess har det faktiskt varit ganska vitt, och nu snöar det lite då och då. Landskapet ser alltså helt vintrigt ut nu.
Och med det vita kommer energin. Jag får kraft att göra allt möjligt, sånt som blivit liggande under den långa, mörkgrå perioden. Det handlar om allt från att tvätta och städa till att skriva jämställdhetsplan för dotterns waldorfskola eller planera en studiecirkel. Och märkligt nog återvänder nån sorts livslust också. Trots att inga yttre betingelser har förändrats; jag har varken fått något jobb eller vunnit några miljoner, varken irakier eller palestinier har fått det bättre och världen är i största allmänhet minst lika galen som innan snön kom. Ändå känns livet en smula mindre jävligt.
Det är lite märkligt. Och så här efteråt undrar jag hur jag tog mig igenom alla höstar innan jag kom på hur viktigt sol, ljus och värme är för mig. De senaste åren har jag satt av pengar varje månad för att ha råd med en sistaminutenresa till Teneriffa i november. Den resan funkar som morot under den första delen av hösten, som medicin medan den pågår och ger energi som normalt räcker "tills ljuset återvänder", eftersom snön brukar ha kommit när jag kommer hem.
Inte förrän i år har jag förstått hur viktigt det här med snön är. En förutsättning för att den energi solresan ger ska räcka längre än ett par dagar är alltså att det ligger snö på marken i Östersund när jag kommer hem. Det gjorde det inte sist. Men nu ligger den där, och jag har lärt mig nåt nytt...
Och om den globala klimatförändringen har gått så långt att årets snöbrist inte är en tillfällighet kommer jag alltså att behöva lägga om strategi, typ flytta ganska långt norr- eller söderut eller gå i ljusterapi, om jag ska överleva novembrarna. Sånt tåls att tänkas på.

Dagens tema: Barn

Slog på radion, P4 förstås, eftersom jag tillhör den ålders- och målgruppen, och hamnade i Karlavagnen. För den som inte känner till Karlavagnen är det ett program dit folk får ringa och prata om det de har på hjärtat.
Temat för kvällen är Att mista ett barn. Allt från plötslig spädbarnsdöd och barn som dött i cancer i tonåren till Sabinas pappa, Sabina från Arvika som mördades av en psyksjuk när hon var på dagis - samma dag som Anna Lindh dog, dessutom. Det är starka berättelser, och jag sitter här ganska tårögd.
Tidigare i dag träffades jag och Chris, en alldeles ny bekantskap, för att grovplanera en studiecirkel som vi tänker starta - om intresse finns. Rubriken är typ Att vara förälder. Vi är båda tillräckligt gamla och luttrade för att ha lite perspektiv på saker och ting; hon är i botten psykolog och sexbarnsmor, jag är från början dagisfröken och trebarnsmor. Vi tänker oss att samla föräldrar till skol- och tonårsbarn för att försöka reda ut ett och annat. Det känns faktiskt rätt kul.
Innan jag träffade Chris var jag på veckans möte med min jobbcoach. I Sverige i dag fungerar det så att Arbetsförmedlingen sköter formalia; i vilket geografiskt område och i vilken/vilka branscher du söker jobb. Det är hos dom du måste stå registrerad som arbetssökande för att få A-kassa. Men har du någon som helst utbildning eller arbetslivserfarenhet utöver grundskola är det nog inte där du hittar ditt jobb. Det är hos Manpower eller Kornboden, eller via företag som Trygghetsrådet eller Antenn (som är det företag min jobbcoach är anställd av) du kan hoppas på att hitta ett nytt jobb. Om du inte är en ryggkliande, nätverkande golfspelare. För då är det via något av dina nätverk du får jobb.
I mitt fall var det företag jag blev uppsagd från anslutet till Trygghetsrådet, men jag fick dessutom välja mellan TRR och Antenn - fråga mig inte varför. Det var magkänslan och personkemin som avgjorde - dom erbjuder ungefär samma tjänster. Från Trygghetsrådet kommer jag att få pengar - nån sorts ekonomisk kompensation, utfyllnad av a-kassa - jag förstår inte hur och varför men fyller snällt i blanketter och är naturligtvis tacksam över att nån gång i livet förunnas något annat än Det Sämsta Alternativet Men det var när jag gick från det inledande samtalet med kvinnan på Antenn jag mådde mindre dåligt. Därför valde jag henne som min jobbcoach.
Det finns förstås ett Program. Ett Program som med X procents säkerhet ger mig ett jobb inom X månader eller år. Ett Program som går ut på att jag ska hitta mitt nästa jobb. En cv-mall, olika formulär och häften att fylla i. Till sist ska det utmynna i nån sorts AHA-upplevelse; det är DET jag ska jobba med, det är DEN utbildningen jag ska söka, DEN HÄR kompletterande kompetensen jag behöver.
Problemet är bara att alla mallar har en 25-30-åring, lagom oreflekterad, normalbegåvad, fylld av framtidstro och tillförsikt som norm.
Jag är desillusionerad, cynisk, överårig och alldeles för kompetent i största allmänhet. Än en gång kan jag konstatera att jag faller ur ramen. (Till att falla ur ramen borde jag återkomma någon gång - påminn mig!)
Vårt samtal i dag - mitt och jobbcoachens - kom i alla fall att handla mycket om barn. Dels pratade jag om mitt och Chris' eventuella projekt och visade de böcker jag tagit med i anledning av det. Dels pratade vi om kvinnligt och manligt föräldraskap, om mina barn och vad som hänt sen sist och om affärsidéer med barnfamiljer som målgrupp. Och med ens blev det lite otydligt vem som coachade vem och vad det handlade om. Och jag inser att jag har väldigt mycket att bidra med. Till föräldrar i synnerhet och till mänskligheten i allmänhet.
Jag känner mig hursomhelst mer hoppfull nu än i går vid den här tiden.
Jobbcoachen föreslog i alla fall att jag skulle kunna passa som utredare vid någon myndighet. Och varför inte? Den som lever får se. Dagens visdomsord från mig - med barnanknytning:
Barn kan man lära gå - men inte vart.

Samhällskritik och spänning - lästips

När jag gick in i väggen - vilket närmast kan liknas vid en hårddiskkrasch - strax före millennieskiftet var en av de förmågor jag tappade förmågan att läsa. Det tog flera månader innan jag kunde ta mig igenom den kortaste tidningstext. Då ska man ha i minnet att jag två år tidigare gått ut från journalistlinjen vid dåvarande Mitthögskolan, en linje som krävde en hel del i fråga om att kunna läsa och förstå. Jag hade också jobbat i ett par år som journalist, och alltså inte bara läst utan också producerat en mängd - ibland ganska läsvärda - texter.
Jag var sjukskriven på heltid i två år, och under den tiden började jag lästräna med alla möjliga pocketböcker med roliga historier i - jag hade fått en hel kasse av en granne som städat bokhyllorna. Det var alltså texter som inte var längre än att jag orkade hålla koncentrationen uppe så länge att jag förstod innehållet. Jan Berglins samlade skrifter gav lite guldkant åt läsandet.
Så småningom klarade jag att läsa om Grabben i graven bredvid. Relativt korta kapitel och en berättarteknik som funkade. Jag vet inte hur många gånger jag läste den. Men vanlig skönlitteratur tappade jag snabbt bort mig i.
Senare har jag kunnat läsa romaner när jag varit på solsemester, när jag legat ensam på stranden eller suttit på hotellbalkongen och absolut inte haft något annat att tänka på eller distraheras av. Men hemma har jag inte kunnat läsa "vanliga böcker" förrän kanske det sista året. Och jag har fortfarande problem; det måste vara välskrivet, och handlingen måste vara så spännande eller engagerande att jag orkar koncentrera mig, orkar komma ihåg den när jag lagt ifrån mig boken. Omläsning av Wallanderdeckarna har funkat.
Vid senaste resan till sol och värme, i höstas, hade jag med mig en reapocket från Coop Forum. Den visade sig vara en i en serie, ungefär som Wallanderböckerna. Författaren heter Jan Arnald, men skriver just den här serien under pseudonymen Arne Dahl.
Nu sträckläser jag de här böckerna. Köper i pocket eller lånar på bibblan. Det trista är att jag redan har läst hälften - vad ska jag läsa när jag läst ut alla?
Förutom att de är otroligt spännande innehåller de rätt mycket humor av en sort jag uppskattar. Dessutom analyserar hjältarna ibland samhället lite mer och bättre än vad Kurt Wallander gör. Där han bara konstaterar tittar de här poliserna åtminstone bakom ytan och hittar en eller annan orsak. Det är ibland upplyftande. Ett exempel, barnpornografi- och pedofiljägarpolisen Sara Svenhagen sitter under sitt letande på Internet och funderar:
"Den stora konspirationen bestod naturligtvis inte av ett elitgäng som styrde verksamheten från något slags högkvarter som i en billig deckare - det handlade om osynlig ideologi. Det behövdes inga fysiska gränsvakter; det handlade om att internalisera gränsvakterna, att se till att ideologen var verksam inne i människors huvuden. Nittonhundratalet var demokratins århundrade, men också det århundrade då man som mest intensivt bekämpade demokratin, framförallt inifrån demokratin. Hur fick man - och man var naturligtvis marknaden, den största och egentligen enda ideologin i samtiden, ett fullständigt uniformt och absolut oflexibelt tankesystem som byggde på vinstmaximering och inget annat än vinstmaximering - hur fick man folk att tro att de hade makten samtidigt som de berövades makten? Jo, naturligtvis genom att hindra dem från att tänka. All marknadsföring handlar om att få folk att sluta tänka och i stället inrikta sig på olika former av väl genomtänkta idealbilder. Att sälja en image. Vidare? Massiv anhopning av direkt fördummande TV-underhållning som fick varenda tonåring att vilja bli programledare i TV, kändisfixering, porr, sporthysteri, etniskt tänkande, tvånget att oavbrutet använda sin tid till absurda val, från sophämtningsfirma till elleverantör, begränsningen av allt ekonomiskt tänkande till den egna personliga plånboken, som alltmer började flyta samman med börskurser, samt biologism, som Sara Svenhagen uppfattade som krönet på den idé som till varje pris måste spridas; att vi saknar makt över våra liv. Nu var våra hjärnor äntligen tillräckligt mosiga, vårt självförtroende tillräckligt uselt för att motta dödsstöten: tanken att det egentligen inte spelar någon som helst roll vad vi gör eller utsätts för - allt i våra liv styrs ändå av våra genuppsättningar. Det var dödsstöten, och den sattes nu in från alla flanker, i alla media på en gång. Vad du än tror, tro inte att du kan göra något åt din situation: det är bestämt av en oändlig mängd släktled före dig.
Har du en äldre släkting som var pedofil så vet du att du själv blir pedofil. Det finns alltså ingen större anledning att motstå frestelsen. Det är ändå förgäves." (Ur Arne Dahl: "Upp till toppen av berget", Bra Böcker 2000)
Jag tycker det här täcker ganska mycket av vad som är åt helvete i Sverige i dag. Det piggar i alla fall upp att läsa sånt här; att förstå att det finns folk som tänker ungefär som jag, och som dessutom förmår formulera det och smyga in det i något så oförargligt som en kriminalroman.

Dagens nyhet

Folkpartisterna i Malmö vill att elever bara ska få prata svenska på lektionerna i skolan. Hur det ska gå till i just den kommunen är för mig en gåta. Nån som hört Malmödialekt talas? Likheterna med svenska är inte sådär slående, kan jag informera om...

Nytt år - ny blogg

Sammanfattning av året som gått:
I juli blev jag av med jobbet. Sen blev det den 17 september. Som grädde på moset töjdes november ut en månad extra; grått, grått, grått och lite dimma. Samt regn och blåst.
Natten mot nyårsafton föll dock ett par centimeter snö, och här på Körfältet har vi - till skillnad mot centrala Östersund - haft minusgrader, så vi vakade in nyåret mot en vit bakgrund.
Man kan ju tolka det symboliskt; det nya året träder in vitt och oskuldsfullt, som ett oskrivet blad, färdigt att kludda ner med telefonklotter och inköpslistor.
Själv tror jag bara det var slumpen som gjorde att vi fick en släng av nederbörden som drog förbi, och att det av en händelse var tillräckligt kallt för att den skulle falla i snöform och dessutom ligga kvar.
Trots alla glada tillrop om ett gott nytt år tror jag inte ett skit på att det ska bli så mycket godare än det gamla. Fast så mycket sämre kan det å andra sidan inte heller bli.