Sydamerika och barnen

Nisse är just nu på väg till Venezuela. Han åker tillsammans med sina kamrater i folkhögskolekursen Att förändra världen, och det är alltså en studieresa. Alla som går kursen är aktiva i Ung Vänster, och de åker till Venezuela för att på ort och ställe lära sig mer om Chávez och hans sätt att praktisera socialism, och för att ta reda på vad folk i allmänhet, såväl anhängare till Chávez som oppositionella, tycker om det hela. Fyra veckor ska de vara där.
Visst är vi en smula avundsjuka, vi som inte får hänga med. Och som morsa är man såklart orolig. Jag är alltid orolig när något av mina barn befinner sig på resa utan mig. Det är liksom mindre outhärdligt att flygplanet störtar om jag också är med. Det är trevligare att dö tillsammans. Och om ens barn blir överfallna i främmande land så vill man vara där. Så är det bara, och så kommer det att fortsätta vara även när Nisse är 50 och jag 80. Jag vet att Nisse klarar sig utmärkt utan mig, men de här känslorna har inget med rationellt tänkande att göra. Jag vet bara att jag inte kommer att känna mig helt lugn innan han är tillbaka i Sverige.
För sju och ett halvt år sen, sommaren 1999, var det Herman som åkte till Sydamerika. Som en av fyra elvaåringar från Östersund åkte han på ett fyraveckorsläger till Brasilien i CISV:s regi. Under de fyra veckorna fick han inte ha någon kontakt med oss föräldrar, annat än via brev. Inte ringa, inte maila. Det var tuffare för mig än för honom. Det som var tufft för honom var möjligen hettan, men framförallt maten, som han ansåg var oätlig. Jag vet inte vad han levde på, men jag tror att läsk och konstigt godis utgjorde nån sorts basföda. Han hade i alla fall gått ner minst fem kilo och såg ut som en koncentrationslägersfånge när vi hämtade honom ute på flygplatsen när han kom hem. Då hade han dessutom inte sovit på ett dygn - den tid resan tog.
Jag kommer ihåg att han längtade efter Oboy och pasta när han kom hem. Han åt och drack, och sen fick han sova några timmar innan jag tog med honom ner på stan och Yran. Vi satt i Sibyllakioskens servering och såg E-Type på Stortorgsscenen, det minns jag tydligt.
Och jag vet också att vistelsen i Brasilien lämnade spår hos Herman. Det var framförallt de enorma klassklyftorna han reagerade på. Två helger fick han bo i familjer i Brasilien, överklassfamiljer med betjänter - eller slavar, som Herman uttryckte det - och lyxlägenheter med förgyllda kranar och allt. Och när han tillsammans med familjerna gjorde utflykter i Sao Paolo kunde han inte undgå att se "de andra". Lodisarna, enligt Herman. Folk som inte hade det fullt så bra. Jag kan bara gissa vilket intryck det gjorde på elvaåringen.
Med Nisse är det förstås annorlunda. Han är inte lika oskuldsfull som Herman var. Han vet väldigt mycket mer om det land och den kultur han kommer till, och klyftorna är förhoppningsvis inte lika stora i Venezuela nu som i Brasilien då. Men jag hoppas att den här resan blir lika lärorik och lämnar lika djupa spår som Hermans resa 1999. Och jag hoppas att han hittar mer ätlig mat än vad Herman gjorde. Men jag vet att Nisse kommer att längta lika mycket efter mjölk som Herman gjorde efter Oboy.