Klockan åtta, fredag kväll, sänds Så ska det låta i Svt 1. Det är något jag ser fram emot. Typ veckans höjdpunkt. Då sprättar jag veckans vinpava eller treliterslåda, brer ut mig bekvämt i soffan och koncentrerar mig en hel timme på teve. Det är bra underhållning, helt enkelt. Och att jag ser fram emot det säger väl en del om mitt liv. Det är rätt meningslöst. Det får mig osökt att tänka på Tage Danielssons Hur en skönhets dag förflyter:
Jag vaknar vid nio och dricker mitt te,
sen gör jag makeup till dess klockan är tre.
Så sminkar jag av mig till framemot nio,
tar på mig min nattkräm och somnar vid tio.
Själv vaknar jag nån gång mellan åtta och tio, oavsett hur länge jag varit vaken kvällen innan. Ett klart ålderstecken. Jag försöker inte ens somna om. Slår igång kaffebryggaren, hämtar upp tidningen från dörrmattan, går på toa, läser tidningen och dricker mitt kaffe, delvis sittande i sängen, delvis på balkongen med dagens första cigg.
Sen slår jag på datorn och kollar mailen och Funky fresh innan jag hemfaller åt några timmars meningslöst spelande på Gamehouse.
När posten dunsar in genom brevinkastet kollar jag den, och sen händer det att jag uträttar nånting, typ plockar i och ur diskmaskinen, tömmer kattlådan eller fyller på kattmat, fyller i några blanketter som måste fyllas i eller så, och sen hamnar jag ofta vid datorn med samma jävla hjärndödspel igen.
Framåt fyra börjar jag bli lite hungrig och tar nån macka eller så. Sen försöker jag få tiden att gå genom att spela idiotspel på datorn, gå och handla, ta fram stickningen eller så, tills jag slår på teven och kollar på nyheterna vid sexsnåret, och därefter Gokväll... Ibland är jag tillräckligt hungrig för att laga mat och äta vid teven då. Det är dagens höjdpunkt typ, alla dagar utom fredag då.
Ja, så finns det ju Kunskapskanalen. För annars är det bara Plus som är nåt att se, på måndagar. Ibland är det nåt möte på kvällen, och det ger ju en viss mening åt just den dan. Annars får jag ta till omläsning av nån bok jag står ut med, eller att försöka intressera mig för någon form av faktaprogram i någon av Svt:s kanaler, tills jag avslutar dagen med mer drygspel på datorn.
Så kul är mitt liv. Ärligt talat skulle jag inte ha nåt emot att dö. Bara sådär. För jag kan inte se att det är nån direkt mening med att leva såhär.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Tips.
Börja spela teater. ÖTV finns väl kvar. Där kan man engagera sig mycket. Kanske det är läge att lära sig spela något instrument? I väntan på att regeringen har fixat ett jobb åt dig. Deras mål är ju att alla ska kunna försörja sig själva, utan att stämpla eller uppbära sjukpenging.
Annars kan du ju trösta dig med att du är viktig för samhällets bekämpning av inflationen.
Jörgen
Nja, alltså teater är ju apselut inte min grej. Och det är inte så att jag saknar vänner/kamrater. Det är mer den dagliga lunken som är så jävla tom och meningslös när man varken har små barn eller ett jobb att fördriva tiden med.
Möjligen skulle jag kunna ägna mig åt frivilligarbete för Röda Korset eller nån annan organisation, men det skulle kräva att jag fick tummen ur ändan och tog egna initiativ. Och om jag vore sån kunde jag ägna åtskilliga veckor åt att städa garderober, organisera foton eller rensa bland alla sparda papper. Eller städa, bygga om hallen eller tapetsera vardagsrummet. Men jag har liksom inte den psykiska orken att ta mig för med nåt konstruktivt. Och det jag tror jag behöver mest är att ingå i ett dagligt socialt sammanhang. Under en period i höstas kom Signe hit och åt middag varje dag - bara en sån sak räcker ganska långt. Att dagligen träffa en människa, att dagligen ha en uppgift, nämligen att laga mat, är bättre än att bara dega omkring och inte orka ta sig för med nåt vettigt. Så jag ska kanske börja där - dagliga middagar med Signe. Det för det goda med sig att jag själv också äter åtminstone ett lagat mål mat per dag, vilket inte alltid är fallet nu. Och undernäring mår man inte bättre av, vare sig psykiskt eller fysiskt.
Skicka en kommentar