När det kommer till att spendera

Man orkar inte gå omkring och vara förbannad jämt. I varje fall inte jag. För att behålla de rester av psykisk hälsa jag fortfarande har kvar stänger jag av mer och mer. Jag sappar över till Kunskapskanalen när Anders Borg eller Jan Björklund dyker upp i nyhetssändningarna och går ut och röker när dom rapporterar från palestinskt territorium. Jag läser byline i lokaltidningen först och själva artikeln bara om den är skriven av en reporter som kan skriva. Det blir färre och färre artiklar att läsa, kan jag meddela. Och när jag kommer till sporten bläddrar jag fram sex sidor för att slippa se eländet.
Konsekevensen blir att jag får mindre och mindre av vettigt input från massmediavärlden - jag missar säkert en massa viktig information också, men hellre det än att bli galen av all idioti och ytlighet. Under ytan ligger en fetstor vrede över tingens tillstånd och pyr, och så småningom lär jag väl brisera. Men än så länge håller jag mig hyfsat lugn.
Fast det finns småsaker som jag studsar av, och som jag inte kan värja mig emot, eftersom dom dyker upp precis överallt; i alla medier, bland alla journalister, bland mina barn och kamrater - ja, som sagt, överallt. Det handlar förstås om språket. Jag är född språkpolis och tänker inte bli nåt annat på ålderns höst heller.
Jag har inget emot att språket utvecklas och förändras, men jag tycker inte om när vi importerar anglosaxiska ord och uttryck och använder dem på fel sätt. Just nu är det ett uttryck och ett ord jag reagerar überkänsligt på:
"När det kommer till" och "spendera". "When it comes to" och "spend", alltså. Direktöversatt.
"När det kommer till kritan" är ett helt okej uttryck, tycker jag. Men inte "När det kommer till musiksmak" eller "När det kommer till pengar". Då heter det exempelvis "Vad gäller musiksmak" eller "När det handlar om pengar". Det går nästan alltid att formulera om en mening så att den blir smidigare och mer lättläst och begriplig. Och språkligt korrekt.
"Spendera" handlar enligt SAOL enbart om frikostighet och slösaktighet. "Att ha spenderbyxorna på" är ett talande uttryck. Om jag skulle ge mig till att spendera tid med mina barn skulle jag alltså slösa med tiden, underförstått använda den till något oviktigt. Därför tillbringar jag tid med mina barn, alternativt ägnar tid åt mina barn, alternativt är tillsammans med mina barn. Det skulle aldrig falla mig in att "spendera" tid på något jag tycker är viktigt eller intressant.
Varför jag retar mig på just de här orden? I det första fallet blir användandet ofta att min läsförståelse blir lidande - det är ett otympligt uttryck och jag får ofta ta om för att få ordning på hela meningen. I det andra fallet hävdar jag att "spendera" inte betyder det alla tycks tro att det betyder. Och när ord används på det sättet mister språket sin viktigaste uppgift; att göra det möjligt för oss människor att kommunicera med varandra och förstå varandra.

Effektivt polisarbete?

Det här tycker jag är lite intressant:

"Av 498 händelser definierade som terrordåd förra året var ett (1) utfört av islamister. Det visar en utredning om förra årets terrordåd och hot som presenterats av EUs centrala polismyndighet Europol. Den största hotbilden kom från franska, spanska och brittiska separatiströrelser. Organisationer som stod för drygt 420 terrordåd och låg bakom alla med dödlig utgång.
Polismyndigheternas terrorbekämpning var dock i hög grad fokuserad på just islamister. I Spanien, som utsattes för 136 separatistattacker förra året och noll islamistiska, arresterades dubbelt så många personer för samröre med islamistiska terrororganisationer, jämfört med separatistiska.
Europol definierar terror som allvarliga politiskt motiverade våldsdåd och hot. Rapporten kan läsas i sin helhet på Europols hemsida."

Det är en notis ur tidningen tromb, som damp ner i mitt brevinkast härförleden. Det är en tidning som ges ut av Nätverket Tromb, en ideell förening med syfte att stimulera till samhällsdebatt och engagemang bland unga. Man ska kanske ta det som en komplimang att dom skickade den till mig? Eller avses enbart den mentala åldern?
Vad gäller terroristbekämpning tycker jag kommentarer i övrigt är överflödiga. Verkligheten talar för sig själv.

Att förändra världen

Den förstfödde, Nisse, är inne på upploppet nu - ett par veckor kvar bara, av hans folkhögskolekurs Att förändra världen, på Kvarnby folkhögskola i Malmö. Enligt uppgift har det varit en kanonbra kurs, värd alla uppoffringar (inklusive att bo inneboende hos den psykiskt inte helt friska Jessica, som måste ha minst tre radioapparater i trerummaren påslagna på Rix FM tjugofyra timmar om dygnet för att känna sig någotsånär trygg och inte få panikångest), och också en kurs som givit kunskap för livet. Att förändra världen är, som namnet antyder, inget som är avklarat i och med kursavslutningen. Snarare tvärtom. Det är efter kursen förändringen börjar - med föreläsningar om Venezuela (där dom varit på studiebesök i en månad) i hemtrakterna till att börja med.
Under det här läsåret har jag funderat rätt mycket på det där uttrycket - Att förändra världen.
Jag har till exempel funderat på i vilken utsträckning, och hur, jag själv har förändrat världen. Självklart har varje människa som levat i någon mån förändrat världen. Själv röstar jag nog för att den största förändring jag bidragit med är de tre barnen - ganska lyckade exemplar, om jag får säga det själv. Om jag har förmedlat till dem det mesta av vad jag tycker är viktigt här i livet - vilket jag tror att jag har - så har jag ju liksom trefaldigat den livsinställningen.
Antagligen har jag väl gjort en del avtryck hos dagisbarn jag haft, kamrater och bekanta, grannar och LT-läsare också. Men det blir ju mer ytligt och delvis. Sina barn har man möjlighet att påverka mycket mer kompakt liksom. Och är dom kloka, som mina, så köper dom inte allt alldeles oreflekterat. Dom tänker själva, och tar till sig det vettiga. Tror jag. Eller hoppas jag. Och så jobbar dom vidare i den riktningen, var och en på sitt sätt. Man kunde ju bara önska att alla barn tänkte själva, och inte bara ärvde sina föräldrars sätt att leva helt oreflekterat. Vore det så skulle världen faktiskt ganska snabbt kunna bli en smula bättre. Så - kan man få önska lite mer kritiskt tänkande, så där i största allmänhet?

Representativ demokrati?

Jag var och lyssnade på Lars Ohly i går kväll, på ett öppet och förhållandevis välbesökt möte som arrangerades av vänsterns partidistrikt här i Jämtland.
Han är duktig på att prata, Ohly, när han får prata sådär en halvtimme oavbruten. Han kan på ett pedagogiskt sätt, med exempel som vi alla kan känna igen oss i, förklara varför den borgerliga skolpolitiken, ekonomipolitiken eller åldringspolitiken är åt helvete. Det partiprogram han presenterar borde tilltala åtminstone sådär tjugo procent av den röstberättigade befolkningen. För jag tror att det finns ungefär så många som faktiskt har nån sorts solidaritetstänkande och rättvisepatos i ryggmärgen. Som tycker att välfärd är nåt som alla har rätt att ta del av här i Sverige, och som tycker att vi har vissa skyldigheter mot dem som inte har det lika bra som vi.
Ändå pendlar vänsterns väljarsiffror i diverse barometrar oftast runt femprocentsstrecket. Varför? Delvis kanske det är mediernas fel. När ett bra, pedagogiskt svar på en lagom korkad fråga klipps ner från två minuter till tjugotre sekunder blir det inte särskilt tydligt och enkelt att förstå. Och kanske är de extra kilona runt magen efter rökstoppet till förfång - man måste se tevemässig ut för att ha en chans i politiken i dag - och framförallt är vänsterpartiet kanske ett litet mariginellt oppositionsparti som inte har tillräckligt galna idéer för att väcka mediernas intresse, men ändå.
När skolan i Ope eller Backe är hotad går folk man ur huse för att protestera, liksom när det planeras en vindkraftspark i orörd fjällnatur i Västjämtland. Men när det handlar om nåt så diffust som att vi säljer ut sjukvård och skolor till privata intressen, när komvux läggs ner eller när det handlar om nåt så långväga som att vi ska låta tjänstemän i Bryssel bestämma över vår vardag - då greppar vi det inte och upprörs inte såpass att vi ens bryr oss om att ta reda på hur det faktiskt skulle påverka oss i vår vardag. Det är lätt att förstå att dottern får två timmar längre skoldag när hon tvingas åka buss till en annan skola, och det är lätt att föreställa sig att ens islandshästföretag får problem att locka holländska turister till turridning i en natur som inte längre är orörd utan bemängd med hundratals höga vindkraftstorn, men de mer strukturella förändringar som inte direkt och konkret förändrar ens egen vardag klarar man inte av att ta till sig. Om min mamma är sextionio år och förhållandevis frisk bryr jag mig inte om åldringsvårdsfrågor. Är hon åttifem och senil, och jag själv måste ta konsekvenserna av vanvård och nedskärningar är det min hjärtefråga. Vi är få som orkar lyfta blicken högre över horisonten än så.
Och då undrar man ju om det är så himla smart, det demokratiska system vi har. Som det ser ut i dag är vänsterpartipolitik i praktiken lika mycket en utopi, en ogenomförbar vision, en ouppnåelig dröm, som det syndikalistiska samhälle jag länge engagerade mig för, och i grunden fortfarande sympatiserar med.
Jag har en tid faktiskt allvarligt funderat på att engagera mig partipolitiskt, för första gången i mitt liv på allvar. Men det känns som att själva systemet och den tid vi lever i gör det ganska meningslöst. Samtidigt som det - kanske för första gången i den moderna historien - verkar växa fram en vänsterpolitik som har väldigt mycket gemensamt med mina gamla syndikalistiska ideal i Sydamerika, och kanske framförallt i Venezuela med sina kommunala råd och stormöten, går hela mänskligheten i min närmiljö mot det rakt motsatta. The Arks artondeplats i Eurovision Song Contest engagerar mer än att ditt sjukhus i morgon kan ägas av ett vinstdrivande företag som ägs av en liten klick människor som aldrig satt sin fot på en akutmottagning, än mindre vet hur just ditt sjukhus ser ut eller vilka behov av sjukvård folk i ditt bostadsområde har.
Om världen är så jävla galen tror jag att jag tar mig friheten att behålla mina gamla ideal: den som berörs av ett beslut ska ha rätt att delta i beslutsfattandet, och produktionsmedlen ska ägas av alla och förvaltas av dem som producerar. Jag tror helt enkelt att jag vet bättre hur arbetslöshetspolitik ska bedrivas än vad Fredrik och Maud gör, och jag tror min hälsocentral skulle fungera bättre om den drevs av mina distriktssköterskor och -läkare än om Stefan Persson och Maths O Sundqvist köper upp den.
En helt annan sak är att det är svårt att leva i en galen värld. Hur gör man för att inte underlätta för högerkrafterna och lösa sin akuta livssituation på sitt eget, privata sätt, när man inser att skälet till problemet är strukturellt och inte privat? Hur mycket misär är jag beredd att stå ut med för att visa vilka konsekvenser högerpolitiken får? Har martyrskap nåt värde utanför vissa islamistiska sekter i vår tid? Hur solidarisk är jag beredd att vara med andra arbetslösa, som lever i en mer utsatt situation än jag?

Varför går hela västvärlden åt höger?

Höger vann över vänster även i Frankrike. Tidigare har exempelvis Sverige och Finland drabbats av liknande valresultat. Varför? Är det ett bevis på snedfördelningen på klotet, att västvärlden lever som om det fanns 3-4 jordklot? Att folk har det för bra, helt enkelt?
För mig är det logiskt att man röstar som i Venezuela om det hålls fria och demokratiska val. Trots att medierna är höger väljer folk som inte har det så bra att rösta på nån som dom hoppas ska förändra deras tillvaro till det bättre. Men hos oss i de här trakterna är välfärden så påfallande att vi kostar på oss att skita i solidaritet med dem som har det sämre. Här är det viktigare att kasta ut invandrare och få en tusenlapp mer i plånboken varje månad. Typ.
Jag har börjat grubbla mer och mer på vilka som är "vanligt folk" och vad dom har för standard. Det är till exempel påfallande många som uppenbarligen har råd med förhållandevis nya och bensinslukande bilar. Det räcker med att ta en promenad i valfritt bostadsområde för att konstatera det. Själv har jag som ensamstående aldrig ansett mig ha råd med bil överhuvudtaget. Kan nån berätta för mig hur "vanligt folk" lever och tänker? I min vänkrets tror jag inte det finns nån som har det särskilt fett, och få som röstar på nånting till höger om socialdemokraterna. Har jag missat nåt?

Första maj

Visst var vi fler än vanligt som samlades på Stortorget i snålblåsten för att fira första maj tillsammans; gå i demonstrationståg, lyssna till en lite för långrandig huvudtalare och sjunga Internationalen. Men jag hade faktiskt väntat mig betydligt bättre uppslutning. Dels för att vi har den regering vi har, dels för att syndikalisterna och vänsterpartisterna lyckats enas om en gemensam manifestation. Fast folk tycker tydligen det är viktigare att måla trädgårdsmöbler och sätta potatis, eller vad det nu är dom sysslat med. Jag begriper inte den prioriteringen. Och jag har alltid släpat med mig barnen på de alltid lika snålblåsiga och kallgriniga tillställningarna som förstamajfirandet i Östersund är. Dom ska förbanne mig veta att det är en tradition som man inte överger. Man sätter på sig långkalsonger och täckjacka, och så går man i tåget. Basta!
Förutom Internationalen brukar en annan låt dyka upp i mitt huvud den här dagen. Den är lika aktuell nu som när den skrevs, och textförfattare är - förstås - Tage Danielsson:

Svara du med röda stjärnan på din vårkavaj
alla tåg som går mot lyckans land på första maj
- svara på en fråga från en vän som tappat tron
När är dom framme vid sin slutstation?

Var blev ni av, ljuva drömmar om en rimligare jord
ett nytt sätt att leva? Var det bara tomma ord?
Var är dom nu, dom som påstod att dom hade alla svar
men svek alla oss och valde makten? Dom är kvar.

Frihetens gudinna står på vakt i New Yorks hamn
Om du har en dollar får du rum i hennes famn
Hon som hade fred och frihet som sitt stolta mål
- så synd att hennes huvud var ett hål!

Var blev ni av, ljuva drömmar om en rimligare värld?
Hon hjälper förtrycket med att låna det sitt svärd
Var är dom nu, alla löss från barbariets dunkla natt?
Fascismens korpraler? Jo, dom sitter där dom satt

Vi som satts att leva i besvikelsens epok
- ja vad gör vi nu? Vad ska vi tala på för språk?
Ett sätt är att även om det blåser lite kallt,
tro på det vi trodde på - trots allt!

Var blev ni av, ljuva drömmar om en rimligare jord?
Ett nytt sätt att leva? Var det bara tomma ord?
Var är han nu, våra frihetsdrömmars junker Morgonröd?
Han rör ju på sig, så han är nog inte riktigt död....