Representativ demokrati?

Jag var och lyssnade på Lars Ohly i går kväll, på ett öppet och förhållandevis välbesökt möte som arrangerades av vänsterns partidistrikt här i Jämtland.
Han är duktig på att prata, Ohly, när han får prata sådär en halvtimme oavbruten. Han kan på ett pedagogiskt sätt, med exempel som vi alla kan känna igen oss i, förklara varför den borgerliga skolpolitiken, ekonomipolitiken eller åldringspolitiken är åt helvete. Det partiprogram han presenterar borde tilltala åtminstone sådär tjugo procent av den röstberättigade befolkningen. För jag tror att det finns ungefär så många som faktiskt har nån sorts solidaritetstänkande och rättvisepatos i ryggmärgen. Som tycker att välfärd är nåt som alla har rätt att ta del av här i Sverige, och som tycker att vi har vissa skyldigheter mot dem som inte har det lika bra som vi.
Ändå pendlar vänsterns väljarsiffror i diverse barometrar oftast runt femprocentsstrecket. Varför? Delvis kanske det är mediernas fel. När ett bra, pedagogiskt svar på en lagom korkad fråga klipps ner från två minuter till tjugotre sekunder blir det inte särskilt tydligt och enkelt att förstå. Och kanske är de extra kilona runt magen efter rökstoppet till förfång - man måste se tevemässig ut för att ha en chans i politiken i dag - och framförallt är vänsterpartiet kanske ett litet mariginellt oppositionsparti som inte har tillräckligt galna idéer för att väcka mediernas intresse, men ändå.
När skolan i Ope eller Backe är hotad går folk man ur huse för att protestera, liksom när det planeras en vindkraftspark i orörd fjällnatur i Västjämtland. Men när det handlar om nåt så diffust som att vi säljer ut sjukvård och skolor till privata intressen, när komvux läggs ner eller när det handlar om nåt så långväga som att vi ska låta tjänstemän i Bryssel bestämma över vår vardag - då greppar vi det inte och upprörs inte såpass att vi ens bryr oss om att ta reda på hur det faktiskt skulle påverka oss i vår vardag. Det är lätt att förstå att dottern får två timmar längre skoldag när hon tvingas åka buss till en annan skola, och det är lätt att föreställa sig att ens islandshästföretag får problem att locka holländska turister till turridning i en natur som inte längre är orörd utan bemängd med hundratals höga vindkraftstorn, men de mer strukturella förändringar som inte direkt och konkret förändrar ens egen vardag klarar man inte av att ta till sig. Om min mamma är sextionio år och förhållandevis frisk bryr jag mig inte om åldringsvårdsfrågor. Är hon åttifem och senil, och jag själv måste ta konsekvenserna av vanvård och nedskärningar är det min hjärtefråga. Vi är få som orkar lyfta blicken högre över horisonten än så.
Och då undrar man ju om det är så himla smart, det demokratiska system vi har. Som det ser ut i dag är vänsterpartipolitik i praktiken lika mycket en utopi, en ogenomförbar vision, en ouppnåelig dröm, som det syndikalistiska samhälle jag länge engagerade mig för, och i grunden fortfarande sympatiserar med.
Jag har en tid faktiskt allvarligt funderat på att engagera mig partipolitiskt, för första gången i mitt liv på allvar. Men det känns som att själva systemet och den tid vi lever i gör det ganska meningslöst. Samtidigt som det - kanske för första gången i den moderna historien - verkar växa fram en vänsterpolitik som har väldigt mycket gemensamt med mina gamla syndikalistiska ideal i Sydamerika, och kanske framförallt i Venezuela med sina kommunala råd och stormöten, går hela mänskligheten i min närmiljö mot det rakt motsatta. The Arks artondeplats i Eurovision Song Contest engagerar mer än att ditt sjukhus i morgon kan ägas av ett vinstdrivande företag som ägs av en liten klick människor som aldrig satt sin fot på en akutmottagning, än mindre vet hur just ditt sjukhus ser ut eller vilka behov av sjukvård folk i ditt bostadsområde har.
Om världen är så jävla galen tror jag att jag tar mig friheten att behålla mina gamla ideal: den som berörs av ett beslut ska ha rätt att delta i beslutsfattandet, och produktionsmedlen ska ägas av alla och förvaltas av dem som producerar. Jag tror helt enkelt att jag vet bättre hur arbetslöshetspolitik ska bedrivas än vad Fredrik och Maud gör, och jag tror min hälsocentral skulle fungera bättre om den drevs av mina distriktssköterskor och -läkare än om Stefan Persson och Maths O Sundqvist köper upp den.
En helt annan sak är att det är svårt att leva i en galen värld. Hur gör man för att inte underlätta för högerkrafterna och lösa sin akuta livssituation på sitt eget, privata sätt, när man inser att skälet till problemet är strukturellt och inte privat? Hur mycket misär är jag beredd att stå ut med för att visa vilka konsekvenser högerpolitiken får? Har martyrskap nåt värde utanför vissa islamistiska sekter i vår tid? Hur solidarisk är jag beredd att vara med andra arbetslösa, som lever i en mer utsatt situation än jag?