Samhällskritik och spänning - lästips

När jag gick in i väggen - vilket närmast kan liknas vid en hårddiskkrasch - strax före millennieskiftet var en av de förmågor jag tappade förmågan att läsa. Det tog flera månader innan jag kunde ta mig igenom den kortaste tidningstext. Då ska man ha i minnet att jag två år tidigare gått ut från journalistlinjen vid dåvarande Mitthögskolan, en linje som krävde en hel del i fråga om att kunna läsa och förstå. Jag hade också jobbat i ett par år som journalist, och alltså inte bara läst utan också producerat en mängd - ibland ganska läsvärda - texter.
Jag var sjukskriven på heltid i två år, och under den tiden började jag lästräna med alla möjliga pocketböcker med roliga historier i - jag hade fått en hel kasse av en granne som städat bokhyllorna. Det var alltså texter som inte var längre än att jag orkade hålla koncentrationen uppe så länge att jag förstod innehållet. Jan Berglins samlade skrifter gav lite guldkant åt läsandet.
Så småningom klarade jag att läsa om Grabben i graven bredvid. Relativt korta kapitel och en berättarteknik som funkade. Jag vet inte hur många gånger jag läste den. Men vanlig skönlitteratur tappade jag snabbt bort mig i.
Senare har jag kunnat läsa romaner när jag varit på solsemester, när jag legat ensam på stranden eller suttit på hotellbalkongen och absolut inte haft något annat att tänka på eller distraheras av. Men hemma har jag inte kunnat läsa "vanliga böcker" förrän kanske det sista året. Och jag har fortfarande problem; det måste vara välskrivet, och handlingen måste vara så spännande eller engagerande att jag orkar koncentrera mig, orkar komma ihåg den när jag lagt ifrån mig boken. Omläsning av Wallanderdeckarna har funkat.
Vid senaste resan till sol och värme, i höstas, hade jag med mig en reapocket från Coop Forum. Den visade sig vara en i en serie, ungefär som Wallanderböckerna. Författaren heter Jan Arnald, men skriver just den här serien under pseudonymen Arne Dahl.
Nu sträckläser jag de här böckerna. Köper i pocket eller lånar på bibblan. Det trista är att jag redan har läst hälften - vad ska jag läsa när jag läst ut alla?
Förutom att de är otroligt spännande innehåller de rätt mycket humor av en sort jag uppskattar. Dessutom analyserar hjältarna ibland samhället lite mer och bättre än vad Kurt Wallander gör. Där han bara konstaterar tittar de här poliserna åtminstone bakom ytan och hittar en eller annan orsak. Det är ibland upplyftande. Ett exempel, barnpornografi- och pedofiljägarpolisen Sara Svenhagen sitter under sitt letande på Internet och funderar:
"Den stora konspirationen bestod naturligtvis inte av ett elitgäng som styrde verksamheten från något slags högkvarter som i en billig deckare - det handlade om osynlig ideologi. Det behövdes inga fysiska gränsvakter; det handlade om att internalisera gränsvakterna, att se till att ideologen var verksam inne i människors huvuden. Nittonhundratalet var demokratins århundrade, men också det århundrade då man som mest intensivt bekämpade demokratin, framförallt inifrån demokratin. Hur fick man - och man var naturligtvis marknaden, den största och egentligen enda ideologin i samtiden, ett fullständigt uniformt och absolut oflexibelt tankesystem som byggde på vinstmaximering och inget annat än vinstmaximering - hur fick man folk att tro att de hade makten samtidigt som de berövades makten? Jo, naturligtvis genom att hindra dem från att tänka. All marknadsföring handlar om att få folk att sluta tänka och i stället inrikta sig på olika former av väl genomtänkta idealbilder. Att sälja en image. Vidare? Massiv anhopning av direkt fördummande TV-underhållning som fick varenda tonåring att vilja bli programledare i TV, kändisfixering, porr, sporthysteri, etniskt tänkande, tvånget att oavbrutet använda sin tid till absurda val, från sophämtningsfirma till elleverantör, begränsningen av allt ekonomiskt tänkande till den egna personliga plånboken, som alltmer började flyta samman med börskurser, samt biologism, som Sara Svenhagen uppfattade som krönet på den idé som till varje pris måste spridas; att vi saknar makt över våra liv. Nu var våra hjärnor äntligen tillräckligt mosiga, vårt självförtroende tillräckligt uselt för att motta dödsstöten: tanken att det egentligen inte spelar någon som helst roll vad vi gör eller utsätts för - allt i våra liv styrs ändå av våra genuppsättningar. Det var dödsstöten, och den sattes nu in från alla flanker, i alla media på en gång. Vad du än tror, tro inte att du kan göra något åt din situation: det är bestämt av en oändlig mängd släktled före dig.
Har du en äldre släkting som var pedofil så vet du att du själv blir pedofil. Det finns alltså ingen större anledning att motstå frestelsen. Det är ändå förgäves." (Ur Arne Dahl: "Upp till toppen av berget", Bra Böcker 2000)
Jag tycker det här täcker ganska mycket av vad som är åt helvete i Sverige i dag. Det piggar i alla fall upp att läsa sånt här; att förstå att det finns folk som tänker ungefär som jag, och som dessutom förmår formulera det och smyga in det i något så oförargligt som en kriminalroman.