Dagens tema: Barn

Slog på radion, P4 förstås, eftersom jag tillhör den ålders- och målgruppen, och hamnade i Karlavagnen. För den som inte känner till Karlavagnen är det ett program dit folk får ringa och prata om det de har på hjärtat.
Temat för kvällen är Att mista ett barn. Allt från plötslig spädbarnsdöd och barn som dött i cancer i tonåren till Sabinas pappa, Sabina från Arvika som mördades av en psyksjuk när hon var på dagis - samma dag som Anna Lindh dog, dessutom. Det är starka berättelser, och jag sitter här ganska tårögd.
Tidigare i dag träffades jag och Chris, en alldeles ny bekantskap, för att grovplanera en studiecirkel som vi tänker starta - om intresse finns. Rubriken är typ Att vara förälder. Vi är båda tillräckligt gamla och luttrade för att ha lite perspektiv på saker och ting; hon är i botten psykolog och sexbarnsmor, jag är från början dagisfröken och trebarnsmor. Vi tänker oss att samla föräldrar till skol- och tonårsbarn för att försöka reda ut ett och annat. Det känns faktiskt rätt kul.
Innan jag träffade Chris var jag på veckans möte med min jobbcoach. I Sverige i dag fungerar det så att Arbetsförmedlingen sköter formalia; i vilket geografiskt område och i vilken/vilka branscher du söker jobb. Det är hos dom du måste stå registrerad som arbetssökande för att få A-kassa. Men har du någon som helst utbildning eller arbetslivserfarenhet utöver grundskola är det nog inte där du hittar ditt jobb. Det är hos Manpower eller Kornboden, eller via företag som Trygghetsrådet eller Antenn (som är det företag min jobbcoach är anställd av) du kan hoppas på att hitta ett nytt jobb. Om du inte är en ryggkliande, nätverkande golfspelare. För då är det via något av dina nätverk du får jobb.
I mitt fall var det företag jag blev uppsagd från anslutet till Trygghetsrådet, men jag fick dessutom välja mellan TRR och Antenn - fråga mig inte varför. Det var magkänslan och personkemin som avgjorde - dom erbjuder ungefär samma tjänster. Från Trygghetsrådet kommer jag att få pengar - nån sorts ekonomisk kompensation, utfyllnad av a-kassa - jag förstår inte hur och varför men fyller snällt i blanketter och är naturligtvis tacksam över att nån gång i livet förunnas något annat än Det Sämsta Alternativet Men det var när jag gick från det inledande samtalet med kvinnan på Antenn jag mådde mindre dåligt. Därför valde jag henne som min jobbcoach.
Det finns förstås ett Program. Ett Program som med X procents säkerhet ger mig ett jobb inom X månader eller år. Ett Program som går ut på att jag ska hitta mitt nästa jobb. En cv-mall, olika formulär och häften att fylla i. Till sist ska det utmynna i nån sorts AHA-upplevelse; det är DET jag ska jobba med, det är DEN utbildningen jag ska söka, DEN HÄR kompletterande kompetensen jag behöver.
Problemet är bara att alla mallar har en 25-30-åring, lagom oreflekterad, normalbegåvad, fylld av framtidstro och tillförsikt som norm.
Jag är desillusionerad, cynisk, överårig och alldeles för kompetent i största allmänhet. Än en gång kan jag konstatera att jag faller ur ramen. (Till att falla ur ramen borde jag återkomma någon gång - påminn mig!)
Vårt samtal i dag - mitt och jobbcoachens - kom i alla fall att handla mycket om barn. Dels pratade jag om mitt och Chris' eventuella projekt och visade de böcker jag tagit med i anledning av det. Dels pratade vi om kvinnligt och manligt föräldraskap, om mina barn och vad som hänt sen sist och om affärsidéer med barnfamiljer som målgrupp. Och med ens blev det lite otydligt vem som coachade vem och vad det handlade om. Och jag inser att jag har väldigt mycket att bidra med. Till föräldrar i synnerhet och till mänskligheten i allmänhet.
Jag känner mig hursomhelst mer hoppfull nu än i går vid den här tiden.
Jobbcoachen föreslog i alla fall att jag skulle kunna passa som utredare vid någon myndighet. Och varför inte? Den som lever får se. Dagens visdomsord från mig - med barnanknytning:
Barn kan man lära gå - men inte vart.