Nisse är just nu på väg till Venezuela. Han åker tillsammans med sina kamrater i folkhögskolekursen Att förändra världen, och det är alltså en studieresa. Alla som går kursen är aktiva i Ung Vänster, och de åker till Venezuela för att på ort och ställe lära sig mer om Chávez och hans sätt att praktisera socialism, och för att ta reda på vad folk i allmänhet, såväl anhängare till Chávez som oppositionella, tycker om det hela. Fyra veckor ska de vara där.
Visst är vi en smula avundsjuka, vi som inte får hänga med. Och som morsa är man såklart orolig. Jag är alltid orolig när något av mina barn befinner sig på resa utan mig. Det är liksom mindre outhärdligt att flygplanet störtar om jag också är med. Det är trevligare att dö tillsammans. Och om ens barn blir överfallna i främmande land så vill man vara där. Så är det bara, och så kommer det att fortsätta vara även när Nisse är 50 och jag 80. Jag vet att Nisse klarar sig utmärkt utan mig, men de här känslorna har inget med rationellt tänkande att göra. Jag vet bara att jag inte kommer att känna mig helt lugn innan han är tillbaka i Sverige.
För sju och ett halvt år sen, sommaren 1999, var det Herman som åkte till Sydamerika. Som en av fyra elvaåringar från Östersund åkte han på ett fyraveckorsläger till Brasilien i CISV:s regi. Under de fyra veckorna fick han inte ha någon kontakt med oss föräldrar, annat än via brev. Inte ringa, inte maila. Det var tuffare för mig än för honom. Det som var tufft för honom var möjligen hettan, men framförallt maten, som han ansåg var oätlig. Jag vet inte vad han levde på, men jag tror att läsk och konstigt godis utgjorde nån sorts basföda. Han hade i alla fall gått ner minst fem kilo och såg ut som en koncentrationslägersfånge när vi hämtade honom ute på flygplatsen när han kom hem. Då hade han dessutom inte sovit på ett dygn - den tid resan tog.
Jag kommer ihåg att han längtade efter Oboy och pasta när han kom hem. Han åt och drack, och sen fick han sova några timmar innan jag tog med honom ner på stan och Yran. Vi satt i Sibyllakioskens servering och såg E-Type på Stortorgsscenen, det minns jag tydligt.
Och jag vet också att vistelsen i Brasilien lämnade spår hos Herman. Det var framförallt de enorma klassklyftorna han reagerade på. Två helger fick han bo i familjer i Brasilien, överklassfamiljer med betjänter - eller slavar, som Herman uttryckte det - och lyxlägenheter med förgyllda kranar och allt. Och när han tillsammans med familjerna gjorde utflykter i Sao Paolo kunde han inte undgå att se "de andra". Lodisarna, enligt Herman. Folk som inte hade det fullt så bra. Jag kan bara gissa vilket intryck det gjorde på elvaåringen.
Med Nisse är det förstås annorlunda. Han är inte lika oskuldsfull som Herman var. Han vet väldigt mycket mer om det land och den kultur han kommer till, och klyftorna är förhoppningsvis inte lika stora i Venezuela nu som i Brasilien då. Men jag hoppas att den här resan blir lika lärorik och lämnar lika djupa spår som Hermans resa 1999. Och jag hoppas att han hittar mer ätlig mat än vad Herman gjorde. Men jag vet att Nisse kommer att längta lika mycket efter mjölk som Herman gjorde efter Oboy.
söndag 28 januari 2007
lördag 13 januari 2007
Vinter är bättre
Förvisso finns det baksidor med vintern, i synnerhet om man inte har respekt för snöföre, vare sig det är i trafiken eller i slalombackarna. Men för mig är vintern en klart mindre dålig årstid än hösten. Det har sannolikt med ljuset att göra, och ljuset har i sin tur med serotoninbalansen i hjärnan att göra.
För med snön kommer ljuset - det har varit väldigt påtagligt just den här säsongen. En kort period av snö i oktober (ovanligt tidigt) följdes av en ovanligt lång november. Och jag blir väldigt låg av november.
Först strax före jul kom några flingor snö, men de tinade snabbt bort. Natten mot nyårsafton kom den mer varaktiga vintern. För sen dess har det faktiskt varit ganska vitt, och nu snöar det lite då och då. Landskapet ser alltså helt vintrigt ut nu.
Och med det vita kommer energin. Jag får kraft att göra allt möjligt, sånt som blivit liggande under den långa, mörkgrå perioden. Det handlar om allt från att tvätta och städa till att skriva jämställdhetsplan för dotterns waldorfskola eller planera en studiecirkel. Och märkligt nog återvänder nån sorts livslust också. Trots att inga yttre betingelser har förändrats; jag har varken fått något jobb eller vunnit några miljoner, varken irakier eller palestinier har fått det bättre och världen är i största allmänhet minst lika galen som innan snön kom. Ändå känns livet en smula mindre jävligt.
Det är lite märkligt. Och så här efteråt undrar jag hur jag tog mig igenom alla höstar innan jag kom på hur viktigt sol, ljus och värme är för mig. De senaste åren har jag satt av pengar varje månad för att ha råd med en sistaminutenresa till Teneriffa i november. Den resan funkar som morot under den första delen av hösten, som medicin medan den pågår och ger energi som normalt räcker "tills ljuset återvänder", eftersom snön brukar ha kommit när jag kommer hem.
Inte förrän i år har jag förstått hur viktigt det här med snön är. En förutsättning för att den energi solresan ger ska räcka längre än ett par dagar är alltså att det ligger snö på marken i Östersund när jag kommer hem. Det gjorde det inte sist. Men nu ligger den där, och jag har lärt mig nåt nytt...
Och om den globala klimatförändringen har gått så långt att årets snöbrist inte är en tillfällighet kommer jag alltså att behöva lägga om strategi, typ flytta ganska långt norr- eller söderut eller gå i ljusterapi, om jag ska överleva novembrarna. Sånt tåls att tänkas på.
För med snön kommer ljuset - det har varit väldigt påtagligt just den här säsongen. En kort period av snö i oktober (ovanligt tidigt) följdes av en ovanligt lång november. Och jag blir väldigt låg av november.
Först strax före jul kom några flingor snö, men de tinade snabbt bort. Natten mot nyårsafton kom den mer varaktiga vintern. För sen dess har det faktiskt varit ganska vitt, och nu snöar det lite då och då. Landskapet ser alltså helt vintrigt ut nu.
Och med det vita kommer energin. Jag får kraft att göra allt möjligt, sånt som blivit liggande under den långa, mörkgrå perioden. Det handlar om allt från att tvätta och städa till att skriva jämställdhetsplan för dotterns waldorfskola eller planera en studiecirkel. Och märkligt nog återvänder nån sorts livslust också. Trots att inga yttre betingelser har förändrats; jag har varken fått något jobb eller vunnit några miljoner, varken irakier eller palestinier har fått det bättre och världen är i största allmänhet minst lika galen som innan snön kom. Ändå känns livet en smula mindre jävligt.
Det är lite märkligt. Och så här efteråt undrar jag hur jag tog mig igenom alla höstar innan jag kom på hur viktigt sol, ljus och värme är för mig. De senaste åren har jag satt av pengar varje månad för att ha råd med en sistaminutenresa till Teneriffa i november. Den resan funkar som morot under den första delen av hösten, som medicin medan den pågår och ger energi som normalt räcker "tills ljuset återvänder", eftersom snön brukar ha kommit när jag kommer hem.
Inte förrän i år har jag förstått hur viktigt det här med snön är. En förutsättning för att den energi solresan ger ska räcka längre än ett par dagar är alltså att det ligger snö på marken i Östersund när jag kommer hem. Det gjorde det inte sist. Men nu ligger den där, och jag har lärt mig nåt nytt...
Och om den globala klimatförändringen har gått så långt att årets snöbrist inte är en tillfällighet kommer jag alltså att behöva lägga om strategi, typ flytta ganska långt norr- eller söderut eller gå i ljusterapi, om jag ska överleva novembrarna. Sånt tåls att tänkas på.
tisdag 9 januari 2007
Dagens tema: Barn
Slog på radion, P4 förstås, eftersom jag tillhör den ålders- och målgruppen, och hamnade i Karlavagnen. För den som inte känner till Karlavagnen är det ett program dit folk får ringa och prata om det de har på hjärtat.
Temat för kvällen är Att mista ett barn. Allt från plötslig spädbarnsdöd och barn som dött i cancer i tonåren till Sabinas pappa, Sabina från Arvika som mördades av en psyksjuk när hon var på dagis - samma dag som Anna Lindh dog, dessutom. Det är starka berättelser, och jag sitter här ganska tårögd.
Tidigare i dag träffades jag och Chris, en alldeles ny bekantskap, för att grovplanera en studiecirkel som vi tänker starta - om intresse finns. Rubriken är typ Att vara förälder. Vi är båda tillräckligt gamla och luttrade för att ha lite perspektiv på saker och ting; hon är i botten psykolog och sexbarnsmor, jag är från början dagisfröken och trebarnsmor. Vi tänker oss att samla föräldrar till skol- och tonårsbarn för att försöka reda ut ett och annat. Det känns faktiskt rätt kul.
Innan jag träffade Chris var jag på veckans möte med min jobbcoach. I Sverige i dag fungerar det så att Arbetsförmedlingen sköter formalia; i vilket geografiskt område och i vilken/vilka branscher du söker jobb. Det är hos dom du måste stå registrerad som arbetssökande för att få A-kassa. Men har du någon som helst utbildning eller arbetslivserfarenhet utöver grundskola är det nog inte där du hittar ditt jobb. Det är hos Manpower eller Kornboden, eller via företag som Trygghetsrådet eller Antenn (som är det företag min jobbcoach är anställd av) du kan hoppas på att hitta ett nytt jobb. Om du inte är en ryggkliande, nätverkande golfspelare. För då är det via något av dina nätverk du får jobb.
I mitt fall var det företag jag blev uppsagd från anslutet till Trygghetsrådet, men jag fick dessutom välja mellan TRR och Antenn - fråga mig inte varför. Det var magkänslan och personkemin som avgjorde - dom erbjuder ungefär samma tjänster. Från Trygghetsrådet kommer jag att få pengar - nån sorts ekonomisk kompensation, utfyllnad av a-kassa - jag förstår inte hur och varför men fyller snällt i blanketter och är naturligtvis tacksam över att nån gång i livet förunnas något annat än Det Sämsta Alternativet Men det var när jag gick från det inledande samtalet med kvinnan på Antenn jag mådde mindre dåligt. Därför valde jag henne som min jobbcoach.
Det finns förstås ett Program. Ett Program som med X procents säkerhet ger mig ett jobb inom X månader eller år. Ett Program som går ut på att jag ska hitta mitt nästa jobb. En cv-mall, olika formulär och häften att fylla i. Till sist ska det utmynna i nån sorts AHA-upplevelse; det är DET jag ska jobba med, det är DEN utbildningen jag ska söka, DEN HÄR kompletterande kompetensen jag behöver.
Problemet är bara att alla mallar har en 25-30-åring, lagom oreflekterad, normalbegåvad, fylld av framtidstro och tillförsikt som norm.
Jag är desillusionerad, cynisk, överårig och alldeles för kompetent i största allmänhet. Än en gång kan jag konstatera att jag faller ur ramen. (Till att falla ur ramen borde jag återkomma någon gång - påminn mig!)
Vårt samtal i dag - mitt och jobbcoachens - kom i alla fall att handla mycket om barn. Dels pratade jag om mitt och Chris' eventuella projekt och visade de böcker jag tagit med i anledning av det. Dels pratade vi om kvinnligt och manligt föräldraskap, om mina barn och vad som hänt sen sist och om affärsidéer med barnfamiljer som målgrupp. Och med ens blev det lite otydligt vem som coachade vem och vad det handlade om. Och jag inser att jag har väldigt mycket att bidra med. Till föräldrar i synnerhet och till mänskligheten i allmänhet.
Jag känner mig hursomhelst mer hoppfull nu än i går vid den här tiden.
Jobbcoachen föreslog i alla fall att jag skulle kunna passa som utredare vid någon myndighet. Och varför inte? Den som lever får se. Dagens visdomsord från mig - med barnanknytning:
Barn kan man lära gå - men inte vart.
Temat för kvällen är Att mista ett barn. Allt från plötslig spädbarnsdöd och barn som dött i cancer i tonåren till Sabinas pappa, Sabina från Arvika som mördades av en psyksjuk när hon var på dagis - samma dag som Anna Lindh dog, dessutom. Det är starka berättelser, och jag sitter här ganska tårögd.
Tidigare i dag träffades jag och Chris, en alldeles ny bekantskap, för att grovplanera en studiecirkel som vi tänker starta - om intresse finns. Rubriken är typ Att vara förälder. Vi är båda tillräckligt gamla och luttrade för att ha lite perspektiv på saker och ting; hon är i botten psykolog och sexbarnsmor, jag är från början dagisfröken och trebarnsmor. Vi tänker oss att samla föräldrar till skol- och tonårsbarn för att försöka reda ut ett och annat. Det känns faktiskt rätt kul.
Innan jag träffade Chris var jag på veckans möte med min jobbcoach. I Sverige i dag fungerar det så att Arbetsförmedlingen sköter formalia; i vilket geografiskt område och i vilken/vilka branscher du söker jobb. Det är hos dom du måste stå registrerad som arbetssökande för att få A-kassa. Men har du någon som helst utbildning eller arbetslivserfarenhet utöver grundskola är det nog inte där du hittar ditt jobb. Det är hos Manpower eller Kornboden, eller via företag som Trygghetsrådet eller Antenn (som är det företag min jobbcoach är anställd av) du kan hoppas på att hitta ett nytt jobb. Om du inte är en ryggkliande, nätverkande golfspelare. För då är det via något av dina nätverk du får jobb.
I mitt fall var det företag jag blev uppsagd från anslutet till Trygghetsrådet, men jag fick dessutom välja mellan TRR och Antenn - fråga mig inte varför. Det var magkänslan och personkemin som avgjorde - dom erbjuder ungefär samma tjänster. Från Trygghetsrådet kommer jag att få pengar - nån sorts ekonomisk kompensation, utfyllnad av a-kassa - jag förstår inte hur och varför men fyller snällt i blanketter och är naturligtvis tacksam över att nån gång i livet förunnas något annat än Det Sämsta Alternativet Men det var när jag gick från det inledande samtalet med kvinnan på Antenn jag mådde mindre dåligt. Därför valde jag henne som min jobbcoach.
Det finns förstås ett Program. Ett Program som med X procents säkerhet ger mig ett jobb inom X månader eller år. Ett Program som går ut på att jag ska hitta mitt nästa jobb. En cv-mall, olika formulär och häften att fylla i. Till sist ska det utmynna i nån sorts AHA-upplevelse; det är DET jag ska jobba med, det är DEN utbildningen jag ska söka, DEN HÄR kompletterande kompetensen jag behöver.
Problemet är bara att alla mallar har en 25-30-åring, lagom oreflekterad, normalbegåvad, fylld av framtidstro och tillförsikt som norm.
Jag är desillusionerad, cynisk, överårig och alldeles för kompetent i största allmänhet. Än en gång kan jag konstatera att jag faller ur ramen. (Till att falla ur ramen borde jag återkomma någon gång - påminn mig!)
Vårt samtal i dag - mitt och jobbcoachens - kom i alla fall att handla mycket om barn. Dels pratade jag om mitt och Chris' eventuella projekt och visade de böcker jag tagit med i anledning av det. Dels pratade vi om kvinnligt och manligt föräldraskap, om mina barn och vad som hänt sen sist och om affärsidéer med barnfamiljer som målgrupp. Och med ens blev det lite otydligt vem som coachade vem och vad det handlade om. Och jag inser att jag har väldigt mycket att bidra med. Till föräldrar i synnerhet och till mänskligheten i allmänhet.
Jag känner mig hursomhelst mer hoppfull nu än i går vid den här tiden.
Jobbcoachen föreslog i alla fall att jag skulle kunna passa som utredare vid någon myndighet. Och varför inte? Den som lever får se. Dagens visdomsord från mig - med barnanknytning:
Barn kan man lära gå - men inte vart.
söndag 7 januari 2007
Samhällskritik och spänning - lästips
När jag gick in i väggen - vilket närmast kan liknas vid en hårddiskkrasch - strax före millennieskiftet var en av de förmågor jag tappade förmågan att läsa. Det tog flera månader innan jag kunde ta mig igenom den kortaste tidningstext. Då ska man ha i minnet att jag två år tidigare gått ut från journalistlinjen vid dåvarande Mitthögskolan, en linje som krävde en hel del i fråga om att kunna läsa och förstå. Jag hade också jobbat i ett par år som journalist, och alltså inte bara läst utan också producerat en mängd - ibland ganska läsvärda - texter.
Jag var sjukskriven på heltid i två år, och under den tiden började jag lästräna med alla möjliga pocketböcker med roliga historier i - jag hade fått en hel kasse av en granne som städat bokhyllorna. Det var alltså texter som inte var längre än att jag orkade hålla koncentrationen uppe så länge att jag förstod innehållet. Jan Berglins samlade skrifter gav lite guldkant åt läsandet.
Så småningom klarade jag att läsa om Grabben i graven bredvid. Relativt korta kapitel och en berättarteknik som funkade. Jag vet inte hur många gånger jag läste den. Men vanlig skönlitteratur tappade jag snabbt bort mig i.
Senare har jag kunnat läsa romaner när jag varit på solsemester, när jag legat ensam på stranden eller suttit på hotellbalkongen och absolut inte haft något annat att tänka på eller distraheras av. Men hemma har jag inte kunnat läsa "vanliga böcker" förrän kanske det sista året. Och jag har fortfarande problem; det måste vara välskrivet, och handlingen måste vara så spännande eller engagerande att jag orkar koncentrera mig, orkar komma ihåg den när jag lagt ifrån mig boken. Omläsning av Wallanderdeckarna har funkat.
Vid senaste resan till sol och värme, i höstas, hade jag med mig en reapocket från Coop Forum. Den visade sig vara en i en serie, ungefär som Wallanderböckerna. Författaren heter Jan Arnald, men skriver just den här serien under pseudonymen Arne Dahl.
Nu sträckläser jag de här böckerna. Köper i pocket eller lånar på bibblan. Det trista är att jag redan har läst hälften - vad ska jag läsa när jag läst ut alla?
Förutom att de är otroligt spännande innehåller de rätt mycket humor av en sort jag uppskattar. Dessutom analyserar hjältarna ibland samhället lite mer och bättre än vad Kurt Wallander gör. Där han bara konstaterar tittar de här poliserna åtminstone bakom ytan och hittar en eller annan orsak. Det är ibland upplyftande. Ett exempel, barnpornografi- och pedofiljägarpolisen Sara Svenhagen sitter under sitt letande på Internet och funderar:
"Den stora konspirationen bestod naturligtvis inte av ett elitgäng som styrde verksamheten från något slags högkvarter som i en billig deckare - det handlade om osynlig ideologi. Det behövdes inga fysiska gränsvakter; det handlade om att internalisera gränsvakterna, att se till att ideologen var verksam inne i människors huvuden. Nittonhundratalet var demokratins århundrade, men också det århundrade då man som mest intensivt bekämpade demokratin, framförallt inifrån demokratin. Hur fick man - och man var naturligtvis marknaden, den största och egentligen enda ideologin i samtiden, ett fullständigt uniformt och absolut oflexibelt tankesystem som byggde på vinstmaximering och inget annat än vinstmaximering - hur fick man folk att tro att de hade makten samtidigt som de berövades makten? Jo, naturligtvis genom att hindra dem från att tänka. All marknadsföring handlar om att få folk att sluta tänka och i stället inrikta sig på olika former av väl genomtänkta idealbilder. Att sälja en image. Vidare? Massiv anhopning av direkt fördummande TV-underhållning som fick varenda tonåring att vilja bli programledare i TV, kändisfixering, porr, sporthysteri, etniskt tänkande, tvånget att oavbrutet använda sin tid till absurda val, från sophämtningsfirma till elleverantör, begränsningen av allt ekonomiskt tänkande till den egna personliga plånboken, som alltmer började flyta samman med börskurser, samt biologism, som Sara Svenhagen uppfattade som krönet på den idé som till varje pris måste spridas; att vi saknar makt över våra liv. Nu var våra hjärnor äntligen tillräckligt mosiga, vårt självförtroende tillräckligt uselt för att motta dödsstöten: tanken att det egentligen inte spelar någon som helst roll vad vi gör eller utsätts för - allt i våra liv styrs ändå av våra genuppsättningar. Det var dödsstöten, och den sattes nu in från alla flanker, i alla media på en gång. Vad du än tror, tro inte att du kan göra något åt din situation: det är bestämt av en oändlig mängd släktled före dig.
Har du en äldre släkting som var pedofil så vet du att du själv blir pedofil. Det finns alltså ingen större anledning att motstå frestelsen. Det är ändå förgäves." (Ur Arne Dahl: "Upp till toppen av berget", Bra Böcker 2000)
Jag tycker det här täcker ganska mycket av vad som är åt helvete i Sverige i dag. Det piggar i alla fall upp att läsa sånt här; att förstå att det finns folk som tänker ungefär som jag, och som dessutom förmår formulera det och smyga in det i något så oförargligt som en kriminalroman.
Jag var sjukskriven på heltid i två år, och under den tiden började jag lästräna med alla möjliga pocketböcker med roliga historier i - jag hade fått en hel kasse av en granne som städat bokhyllorna. Det var alltså texter som inte var längre än att jag orkade hålla koncentrationen uppe så länge att jag förstod innehållet. Jan Berglins samlade skrifter gav lite guldkant åt läsandet.
Så småningom klarade jag att läsa om Grabben i graven bredvid. Relativt korta kapitel och en berättarteknik som funkade. Jag vet inte hur många gånger jag läste den. Men vanlig skönlitteratur tappade jag snabbt bort mig i.
Senare har jag kunnat läsa romaner när jag varit på solsemester, när jag legat ensam på stranden eller suttit på hotellbalkongen och absolut inte haft något annat att tänka på eller distraheras av. Men hemma har jag inte kunnat läsa "vanliga böcker" förrän kanske det sista året. Och jag har fortfarande problem; det måste vara välskrivet, och handlingen måste vara så spännande eller engagerande att jag orkar koncentrera mig, orkar komma ihåg den när jag lagt ifrån mig boken. Omläsning av Wallanderdeckarna har funkat.
Vid senaste resan till sol och värme, i höstas, hade jag med mig en reapocket från Coop Forum. Den visade sig vara en i en serie, ungefär som Wallanderböckerna. Författaren heter Jan Arnald, men skriver just den här serien under pseudonymen Arne Dahl.
Nu sträckläser jag de här böckerna. Köper i pocket eller lånar på bibblan. Det trista är att jag redan har läst hälften - vad ska jag läsa när jag läst ut alla?
Förutom att de är otroligt spännande innehåller de rätt mycket humor av en sort jag uppskattar. Dessutom analyserar hjältarna ibland samhället lite mer och bättre än vad Kurt Wallander gör. Där han bara konstaterar tittar de här poliserna åtminstone bakom ytan och hittar en eller annan orsak. Det är ibland upplyftande. Ett exempel, barnpornografi- och pedofiljägarpolisen Sara Svenhagen sitter under sitt letande på Internet och funderar:
"Den stora konspirationen bestod naturligtvis inte av ett elitgäng som styrde verksamheten från något slags högkvarter som i en billig deckare - det handlade om osynlig ideologi. Det behövdes inga fysiska gränsvakter; det handlade om att internalisera gränsvakterna, att se till att ideologen var verksam inne i människors huvuden. Nittonhundratalet var demokratins århundrade, men också det århundrade då man som mest intensivt bekämpade demokratin, framförallt inifrån demokratin. Hur fick man - och man var naturligtvis marknaden, den största och egentligen enda ideologin i samtiden, ett fullständigt uniformt och absolut oflexibelt tankesystem som byggde på vinstmaximering och inget annat än vinstmaximering - hur fick man folk att tro att de hade makten samtidigt som de berövades makten? Jo, naturligtvis genom att hindra dem från att tänka. All marknadsföring handlar om att få folk att sluta tänka och i stället inrikta sig på olika former av väl genomtänkta idealbilder. Att sälja en image. Vidare? Massiv anhopning av direkt fördummande TV-underhållning som fick varenda tonåring att vilja bli programledare i TV, kändisfixering, porr, sporthysteri, etniskt tänkande, tvånget att oavbrutet använda sin tid till absurda val, från sophämtningsfirma till elleverantör, begränsningen av allt ekonomiskt tänkande till den egna personliga plånboken, som alltmer började flyta samman med börskurser, samt biologism, som Sara Svenhagen uppfattade som krönet på den idé som till varje pris måste spridas; att vi saknar makt över våra liv. Nu var våra hjärnor äntligen tillräckligt mosiga, vårt självförtroende tillräckligt uselt för att motta dödsstöten: tanken att det egentligen inte spelar någon som helst roll vad vi gör eller utsätts för - allt i våra liv styrs ändå av våra genuppsättningar. Det var dödsstöten, och den sattes nu in från alla flanker, i alla media på en gång. Vad du än tror, tro inte att du kan göra något åt din situation: det är bestämt av en oändlig mängd släktled före dig.
Har du en äldre släkting som var pedofil så vet du att du själv blir pedofil. Det finns alltså ingen större anledning att motstå frestelsen. Det är ändå förgäves." (Ur Arne Dahl: "Upp till toppen av berget", Bra Böcker 2000)
Jag tycker det här täcker ganska mycket av vad som är åt helvete i Sverige i dag. Det piggar i alla fall upp att läsa sånt här; att förstå att det finns folk som tänker ungefär som jag, och som dessutom förmår formulera det och smyga in det i något så oförargligt som en kriminalroman.
tisdag 2 januari 2007
Dagens nyhet
Folkpartisterna i Malmö vill att elever bara ska få prata svenska på lektionerna i skolan. Hur det ska gå till i just den kommunen är för mig en gåta. Nån som hört Malmödialekt talas? Likheterna med svenska är inte sådär slående, kan jag informera om...
måndag 1 januari 2007
Nytt år - ny blogg
Sammanfattning av året som gått:
I juli blev jag av med jobbet. Sen blev det den 17 september. Som grädde på moset töjdes november ut en månad extra; grått, grått, grått och lite dimma. Samt regn och blåst.
Natten mot nyårsafton föll dock ett par centimeter snö, och här på Körfältet har vi - till skillnad mot centrala Östersund - haft minusgrader, så vi vakade in nyåret mot en vit bakgrund.
Man kan ju tolka det symboliskt; det nya året träder in vitt och oskuldsfullt, som ett oskrivet blad, färdigt att kludda ner med telefonklotter och inköpslistor.
Själv tror jag bara det var slumpen som gjorde att vi fick en släng av nederbörden som drog förbi, och att det av en händelse var tillräckligt kallt för att den skulle falla i snöform och dessutom ligga kvar.
Trots alla glada tillrop om ett gott nytt år tror jag inte ett skit på att det ska bli så mycket godare än det gamla. Fast så mycket sämre kan det å andra sidan inte heller bli.
I juli blev jag av med jobbet. Sen blev det den 17 september. Som grädde på moset töjdes november ut en månad extra; grått, grått, grått och lite dimma. Samt regn och blåst.
Natten mot nyårsafton föll dock ett par centimeter snö, och här på Körfältet har vi - till skillnad mot centrala Östersund - haft minusgrader, så vi vakade in nyåret mot en vit bakgrund.
Man kan ju tolka det symboliskt; det nya året träder in vitt och oskuldsfullt, som ett oskrivet blad, färdigt att kludda ner med telefonklotter och inköpslistor.
Själv tror jag bara det var slumpen som gjorde att vi fick en släng av nederbörden som drog förbi, och att det av en händelse var tillräckligt kallt för att den skulle falla i snöform och dessutom ligga kvar.
Trots alla glada tillrop om ett gott nytt år tror jag inte ett skit på att det ska bli så mycket godare än det gamla. Fast så mycket sämre kan det å andra sidan inte heller bli.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)