Drygt ett år sen sist

Jag konstaterar att det är mer än ett år sen jag bloggade. Det hänger i huvudsak ihop med min mentala hälsa - jag har mått så jävla dåligt att jag inte förmått bry mig så mycket om omvärlden att det varit värt att dela med sig av funderingarna. Inte för att jag mår så mycket bättre, men ändå. Det är mycket jag tänkt och upplevt under det dryga år som gått.
Rent fysiskt är väl det mest konkreta som hänt att jag låtit avliva två av de tre katterna. Ett lyckokast, skulle det visa sig. Eljest och Shitt-Britt skapade mer problem än trivsel, och sen de försvann för ett par månader sen har katt nummer tre - eller nummer ett, om man ska vara korrekt - Axilur, blivit så mycket mer social och rolig än tillförne.
I övrigt har inte mycket förändrats. Dock har min skrivklåda ökat, i takt med att jag försökt undvika att kommentera mina barns bloggar och bilddagböcker. Jag behöver helt enkelt nånstans att pysa ur mig saker och ting.
Det direkt utlösande för att jag satte mig vid tangentbordet nu var ett tillkännagivande i Kulturnyheterna: Försäljningen av Marx´s Das Kapital har tredubblats i Tyskland sen i fjol.
En bidragande orsak till mitt återupptagna bloggande är ett par samtal jag haft med olika personer de senaste dagarna. Marie och Lakmal Ihalagamage delade till fullo min analys av sakernas tillstånd häromdan. Och i dag har jag lunchat med en tidigare arbetskamrat, som visade sig ha precis samma åsikt som jag i helt andra frågor.
Det fascinerande är att båda fenomenen är klart kopplade till utvecklingen. Av samhället, av världen, av vad som publiceras om vad som händer. Kort sagt, om det vi upplever som nuet.