Det föredömliga landet i väster

Dom har ingen kärnkraft och dom är inte med i EU. Och dom har som första västland erkänt den nya palestinska regeringen (om jag inte helt har missuppfattat informationen).
Man borde söka asyl i Norge av politiska skäl.

Sommartid

I dag gick vi över till sommartid i Sverige. Det medför att solen tittar in genom gliporna i persiennen och bländar mig så jag vaknar en timme senare om morgnarna, att den dyker upp på min balkong en timme senare mitt på dagen och att den lyser en timme längre på balkongen om kvällen. Det där sista är bra; i dag firade jag och Signe den lyckliga tilldragelsen med att äta middag på balkongen. Fantastiskt att det är tillräckligt varmt för att sitta där utan ytterkläder och utan att maten kallnar innan man ätit upp den - halv sex på kvällen den 25 mars!

Jag har också börjat förbereda sommarsäsongen på balkongen - trettio tussar med lobeliaplant, hälften blå och hälften rosa, frodas i jiffypots i vardagsrumsfönstret. Förhoppningsvis kommer de att överleva, växa till och bli lagom stora tills det är dags att sätta ut dem i balkonglådorna.

Ordförande Persson

Jag såg första avsnittet av Erik Fichtelius serie om Göran Persson i kväll. Jag förstår att Figge tyckte det var värt att bli av med jobbet för att få göra ett sånt knäck.
Det är förvisso trevligt att få sina fördomar bekräftade. Men det är också skrämmande att Sverige så länge har legat i händerna på en sån person. Själv har jag aldrig träffat på nån i verkliga livet som varit så självgod, så övertygad om sin egen förträfflighet, så övervärderat sin egen betydelse och så totalt dissat de flesta i sin omgivning. Nivea eller HSB spelar ingen roll; fet och dryg och egenmäktig. Har nån i Partiet kommit på tanken att låta honom genomgå en större eller mindre sinnesundersökning? Det skulle vara intressant i alla fall att få höra en erfaren psykologs utlåtande...
Alldeles oavsett hur Mona Sahlin sköter sitt jobb kommer hon aldrig att kunna göra det sämre än den där tokfan!

Snart är det din tur!

Så stod det med feta, vita bokstäver mot mörkt lila botten på en broschyr som damp ner i brevlådan häromsistens. Det handlar om övergång till digitaltevesändningar. Fast så tolkar ju inte vi det, jag och mina barn.
Jag klippte av den där framsidan och sparde den. Väldigt användbar text, tänkte jag, i alla möjliga sammanhang.
Till min glädje har mina barn ärvt min sorts sinne för humor. Så Signe kopplade genast ihop Snart är det din tur! med en annan fin text jag haft sittande på väggen ett par år. Det är en annons jag klippt ur lokaltidningen, med en helt fantastiskt fantasieggande text - i all sin enkelhet:
"Dags att beställa gravsten för uppsättning i höst. Vi ritar din personliga gravsten medan du väntar."
Och visst klistrade jag fast den lilla annonsen på den stora broschyrtexten. Budskapet får mig att fnissa i genomsnitt var tredje gång jag går förbi. Framförallt fascineras jag fortfarande av den lilla annonsen. Hur tänkte dom som formulerade den? Jag associerar i vart fall till Dödens väntrum; man känner liksom på sig att det snart är dags att lämna in, går dit och sätter sig och väntar, och under tiden ritar dom en PERSONLIG gravsten som man hinner se och godkänna innan tiden runnit ut. Var det meningen att nån skulle uppfatta annonsen annorlunda, tro?

Veckans höjdpunkt...

Klockan åtta, fredag kväll, sänds Så ska det låta i Svt 1. Det är något jag ser fram emot. Typ veckans höjdpunkt. Då sprättar jag veckans vinpava eller treliterslåda, brer ut mig bekvämt i soffan och koncentrerar mig en hel timme på teve. Det är bra underhållning, helt enkelt. Och att jag ser fram emot det säger väl en del om mitt liv. Det är rätt meningslöst. Det får mig osökt att tänka på Tage Danielssons Hur en skönhets dag förflyter:
Jag vaknar vid nio och dricker mitt te,
sen gör jag makeup till dess klockan är tre.
Så sminkar jag av mig till framemot nio,
tar på mig min nattkräm och somnar vid tio.
Själv vaknar jag nån gång mellan åtta och tio, oavsett hur länge jag varit vaken kvällen innan. Ett klart ålderstecken. Jag försöker inte ens somna om. Slår igång kaffebryggaren, hämtar upp tidningen från dörrmattan, går på toa, läser tidningen och dricker mitt kaffe, delvis sittande i sängen, delvis på balkongen med dagens första cigg.
Sen slår jag på datorn och kollar mailen och Funky fresh innan jag hemfaller åt några timmars meningslöst spelande på Gamehouse.
När posten dunsar in genom brevinkastet kollar jag den, och sen händer det att jag uträttar nånting, typ plockar i och ur diskmaskinen, tömmer kattlådan eller fyller på kattmat, fyller i några blanketter som måste fyllas i eller så, och sen hamnar jag ofta vid datorn med samma jävla hjärndödspel igen.
Framåt fyra börjar jag bli lite hungrig och tar nån macka eller så. Sen försöker jag få tiden att gå genom att spela idiotspel på datorn, gå och handla, ta fram stickningen eller så, tills jag slår på teven och kollar på nyheterna vid sexsnåret, och därefter Gokväll... Ibland är jag tillräckligt hungrig för att laga mat och äta vid teven då. Det är dagens höjdpunkt typ, alla dagar utom fredag då.
Ja, så finns det ju Kunskapskanalen. För annars är det bara Plus som är nåt att se, på måndagar. Ibland är det nåt möte på kvällen, och det ger ju en viss mening åt just den dan. Annars får jag ta till omläsning av nån bok jag står ut med, eller att försöka intressera mig för någon form av faktaprogram i någon av Svt:s kanaler, tills jag avslutar dagen med mer drygspel på datorn.
Så kul är mitt liv. Ärligt talat skulle jag inte ha nåt emot att dö. Bara sådär. För jag kan inte se att det är nån direkt mening med att leva såhär.

Jag gillar tvättstugan

I lokaltidningen, på diversesidan Solsidan, den med små roliga historier, horoskop och sånt, fanns häromdan en notis om att tidningen Hem & Hyra granskat svenskarnas tvättvanor. Inte helt oväntat framkommer det att tvättstugan är en källa till konflikter. Hot, stölder och fysiska konflikter är vanliga, uppges det. Den vanligaste källan till konflikt är bristande respekt för andras tvätt- och torktider och dålig städning. 21 procent av de tillfrågade uppger kvarglömt ludd i torktumlaren som skäl till bråket. 48 procent uppger att de skulle föredra att ha egen tvättmaskin och tvätta i bostaden.
Själv tycker jag det är kanon att ha tvättstuga i källaren. Dels bor jag i en bra bostadsrättsförening, med nyrenoverad tvättstuga med två rejäla tvättmaskiner, tumlare och torkskåp. Dels bor jag i trappuppgången där såväl tvättstuga som grovtvättstuga finns. Jag behöver alltså bara gå två halvtrappor ner för att tvätta. Och så tycker jag det är oerhört praktiskt att ha tvättstuga, förutom att jag slipper betala den el maskinerna drar.
När jag bodde ihop med mina barn och deras far hade vi tvättmaskin i lägenheten. När barnen var mindre gick den ju för jämnan, men oavsett hur ofta eller sällan man tvättade hängde det alltid tvätt i badrummet, och ofta även på andra ställen i lägenheten. Man blev liksom aldrig färdig med tvätten.
Har man bara tvättstugan att tvätta i får man allt gjort på en gång - tvättat, torkat, ihopvikt och klart att stoppa i skåp och lådor. Det känns oerhört skönt.
Dessutom tillhör jag den mikroskopiska minoritet av befolkningen som tycker det är kul att rensa ludd ur torktumlare. Jag brukar tänka på Jonas Gardell när jag gör det; han har framfört nåt om just dessa torktumlarluddskonflikter.
Jag tar med mig en grillpinne till tvättstugan. Med den kommer man åt det mest envisa ludd. Jag är så ambitiös att en av mina före detta grannar saknar mig på den gamla adressen just av det här skälet - torktumlaren därborta är mycket luddigare sen jag flyttade.
Jag har ytterligare en sån här suspekt böjelse också - jag gillar att rensa avlopp. Att skruva isär vattenlås och pilla ur tjocka hårbollar skänker en oerhörd tillfredsställelse. Jag skulle göra det mycket oftare om bara vattenlåsen var en smula mer stabila och lätta att få att hålla tätt efter att man tagit isär dem.
Borde jag kanske söka psykiatrisk hjälp?

Sydamerika och barnen

Nisse är just nu på väg till Venezuela. Han åker tillsammans med sina kamrater i folkhögskolekursen Att förändra världen, och det är alltså en studieresa. Alla som går kursen är aktiva i Ung Vänster, och de åker till Venezuela för att på ort och ställe lära sig mer om Chávez och hans sätt att praktisera socialism, och för att ta reda på vad folk i allmänhet, såväl anhängare till Chávez som oppositionella, tycker om det hela. Fyra veckor ska de vara där.
Visst är vi en smula avundsjuka, vi som inte får hänga med. Och som morsa är man såklart orolig. Jag är alltid orolig när något av mina barn befinner sig på resa utan mig. Det är liksom mindre outhärdligt att flygplanet störtar om jag också är med. Det är trevligare att dö tillsammans. Och om ens barn blir överfallna i främmande land så vill man vara där. Så är det bara, och så kommer det att fortsätta vara även när Nisse är 50 och jag 80. Jag vet att Nisse klarar sig utmärkt utan mig, men de här känslorna har inget med rationellt tänkande att göra. Jag vet bara att jag inte kommer att känna mig helt lugn innan han är tillbaka i Sverige.
För sju och ett halvt år sen, sommaren 1999, var det Herman som åkte till Sydamerika. Som en av fyra elvaåringar från Östersund åkte han på ett fyraveckorsläger till Brasilien i CISV:s regi. Under de fyra veckorna fick han inte ha någon kontakt med oss föräldrar, annat än via brev. Inte ringa, inte maila. Det var tuffare för mig än för honom. Det som var tufft för honom var möjligen hettan, men framförallt maten, som han ansåg var oätlig. Jag vet inte vad han levde på, men jag tror att läsk och konstigt godis utgjorde nån sorts basföda. Han hade i alla fall gått ner minst fem kilo och såg ut som en koncentrationslägersfånge när vi hämtade honom ute på flygplatsen när han kom hem. Då hade han dessutom inte sovit på ett dygn - den tid resan tog.
Jag kommer ihåg att han längtade efter Oboy och pasta när han kom hem. Han åt och drack, och sen fick han sova några timmar innan jag tog med honom ner på stan och Yran. Vi satt i Sibyllakioskens servering och såg E-Type på Stortorgsscenen, det minns jag tydligt.
Och jag vet också att vistelsen i Brasilien lämnade spår hos Herman. Det var framförallt de enorma klassklyftorna han reagerade på. Två helger fick han bo i familjer i Brasilien, överklassfamiljer med betjänter - eller slavar, som Herman uttryckte det - och lyxlägenheter med förgyllda kranar och allt. Och när han tillsammans med familjerna gjorde utflykter i Sao Paolo kunde han inte undgå att se "de andra". Lodisarna, enligt Herman. Folk som inte hade det fullt så bra. Jag kan bara gissa vilket intryck det gjorde på elvaåringen.
Med Nisse är det förstås annorlunda. Han är inte lika oskuldsfull som Herman var. Han vet väldigt mycket mer om det land och den kultur han kommer till, och klyftorna är förhoppningsvis inte lika stora i Venezuela nu som i Brasilien då. Men jag hoppas att den här resan blir lika lärorik och lämnar lika djupa spår som Hermans resa 1999. Och jag hoppas att han hittar mer ätlig mat än vad Herman gjorde. Men jag vet att Nisse kommer att längta lika mycket efter mjölk som Herman gjorde efter Oboy.